237 mellanting, der- hvarken diktens frihet eller historiens stränga regelbundenhet kommer till herraväldet. I betraktande af dessa inskränkningar och hinder har förf, åstadkommit ett ganska intressant arbete. Skulle vi granska det ur den dramatiska rättfärdighetens synpunkt, befara vi dock att det ej alldeles tillfredsställer. Gérald, styckets hjelte, är förträffligt uppfödd, bär inom sig fröet till ett ädelt sinnelag och stora handlingar samt utvecklas under handlingens gång till den stolte, fosterlandsälskande och dådrike riddare som räddar kejsarens och rikets heder, nedslår en trotsande sarracens öf-vermod och återeröfrar Durandal, Rolands svärd. Han älskar den sköna och stolta Bertha, Rolands dotter, som redan från början besvarat hans kärlek och för honom yppat sina känslor. Kejsaren skänker honom till belöning för hans herrliga seger den älskades hand, och allt synes således gå efter önskan. Men — Ganelon, han som vid Roncevaux af hämd förrådde Roland och hans tappre, lefver än, fast under doldt namn, och — Gérald är hans son. Upptäckten af detta förhållande, flere gånger förberedd, sker ändtligen i sista akten; och med denna upptäckt är Géralds och Berthas lycka krossad. Ty han besluter, trots alla invändningar, att försaka henne och söka döden i striden för fäderneslandet. Detta är, som man finner, det antika ödet i moderniserad skepnad, men det är icke dramatisk rättvisa, enligt den nyare verldsåskådningen, som gör individen fullt ansvarig för sina handlingar och deras följder, men också endast för dem, och som icke vill vidkännas den mosaiska straffteorien inpå barn och barnabarn. Amaury, den forne förrädaren, nu ångrande och bittert straffad genom sin bäfvan för sonens öde, må förf, krossa; vi skola väl knota, men ej finna det alldeles orättvist. Men Gérald har ingen personlig del i hans skuld, och hans straff för fadrens missgerning, om än frivilligt åtaget, är och förblir derför ur sedlig och dramatisk synpunkt en orättfärdighet. Den sedliga uppskrufning som måste ligga till grund för en sådan planläggning är osund och verkar, trots all teknisk fulländning, frånstötande. Så mycket om hufvudtanken och hjelten. Vi få ej fördjupa oss i styckets enskildhe ter, men kunna ej underlåta att vitsorda deras skickliga anordning, karaktärernas goda utprägling, flere sceners ypperliga verkan o. s. v. Såsom helhet synes oss skådespelet dock mindre ett verk af ingif-velse, än ett finmejsladt arbete af beräkning och teknisk fyndighet. Skulle något komma oss att glömma den köld som en smula tynger öfver det hela, så vore det öfversättarens förträffliga alexandriner, hvilka i smidighet, klarhet och utsökt behag tillhöra något af det bästa hela vår poetiska litteratur kan uppvisa. Det börjar blifva en trivialitet att tala om denne tolkares utmärkta förmåga; men vi tro att han icke hittills skänkt vår bokverld en öfversättning af den i de minsta enskildheter fulländade prägel som här föreliggande. Som bekant, afbröts styckets gif-vande genom den sorg hvilken nyligen drabbade vårt konungahus och vårt folk; men vi äro öfvertygade om att det i höst skall komma att fylla salongen ganska många gånger, särdeles som återgifvandet i många fall motsvarade ganska högstämda anspråk. Ahnfelt, A., C. J. L. Almqvist, hans lif och verksamhet. (Sthm 1876. Pris: 3 kr. 50 ö.) Almqvists öde var tragiskt i mer än ett hänseende. En fantasiens och känslans korade son, fördes han långsamt, men säkert mot en sammandrabbning med sedlighetens och samhällets lagar; och att han skulle duka under, derom tyckes hos honom sjelf en dunkel förkänsla länge hafva rådt. Men på hans fall som menniska, ett skakande, högtragiskt, följde snart en tystnad, en glömska, som för den känslige, snillrike mannen måtte varit den grymmaste delen af hans straff. Snillet Almqvist, ett af de mest storartadt anlagda som svenska litteraturen eger, föraktades, ja, förnekades af de tongifvande, glömdes af mängden, hur högt buren af de förra, hur ifrigt läst af den &enare han än varit. I nära tjugo år efter »den Almqvistska katastrofen» närndes knappt ett ord om honom, mer än de knapphändiga uppgifterna i några litteraturhistoriska handböcker. Om vi ej bedraga oss, var förf, till föreliggande arbete den förste som i en akademisk af-handling 1869 ånyo offentligen länkade upp