236 Goethe. I. Midt i skogen står en källa, Vid dess vågor Visan bor, Underfullt och mildt de välla Under dämpad fogelchor. Ljuf med blåklintskrans i håren Och med väpling vid sin barm Visan slumrat långa åren, Oskuldsfager, hvit och varm. En förtrollningsformel söfver Hennes friska lemmar der; Bok och vide susa öfver Folkets hulda hjertanskär. Men en yngling, skön som våren, Steg en dag från himlen. Lyss! På de långa ögonhåren Trycker han en stilla kyss. Visan vaknar ur sin dvala, Ger befriarn glad sin hand; Lönligt med hvarann de tala, Lutade mot källans rand. Solen kastar mild sitt glitter Öfver skogen på en gång: Öfverallt är fogelqvitter, Öfverallt är doft och sång. II. Qvällen kommit. Svanen seglar, Solen sjunker i ett haf, Der ett grekiskt tempel speglar Gafvelgrupp och architrav. Hög i aftonrodnans dager Sitter der en offerprest, På hans panna Phoebi lager Alla sånggudinnor fäst. Denna blick, som moln ej störde, Vittnar om heroers slägt, Och odödligheten rörde Detta hufvud med sin flägt. Joniskt milda vindar svinga Till den gamle sångarn ner; Ambradoft och vår de bringa Och en helsning från Homer. Vågen blånar, luften bäfvar Full af herdepipors ljud, Och en örn i rymden sväfvar Kungligt lugn, Allherrskarns bud. Men i skaldens lager blickar Än en blåklint, skön och blyg, Ur den helga kransen nickar Visans väpling fram i smyg. C. D. AF WlRSÉN. Boknyheter. Bornier, H. de, Rolands dotter, skådespel i fyra akter, fri öfvers. af Ed v. Bäckström. (Sthm 1876. Pris: 1 kr. 25 ö.) Det har blifvit mycket taladt och skrif-vet om svårigheten att gifva dramatisk gestalt åt de hjeltesagor hvilka utgöra folkens äldsta historia, och vi vilja derför ej öka antalet af dissertationer öfver denna fråga. Säkert är att hon åter väckes till lif af det drama hvars titel vi här ofvan nämt. Carl den store och hans hjeltar till- höra halft sagans område, och hela hans tidehvarf har ännu så mycket af myten i sig, att det alltid torde blifva svårt att afgöra hvad som är verklig historia eller icke i dess tilldragelser. Man finner lätt att under sådant förhållande de gifna ka-raktererna hvarken hafva den fasta hållning som de hvilka ligga inom kretsen för den rena historien eller den tänjbarhet för diktens ändamål som de rent fantasiburna skapelserna af sagan. På samma sätt går det med den dramatiska kostymen i vidsträckt mening. Äfven den blir ett slags