Modren. *) Hon rör sig icke. Pulsarne ha stannat Och hvit är kinden, släckt är ögat re’n. Kanske det blott en svimning är, ej annat, Kanske att döden endast är ett sken. Tag barnet hit, låt det sin mor betrakta! Den späda, lilla, anar ej sin nöd. Lägg gossen ner vid hennes hjerta sakta, Och rör det sig ej då, — då är hon död. C. W. Bottiger. Tvenne barn. Skizz ur verkligheten af .. .. y. Jag hade ju dagligen under hela badterminen sett henne springa mig förbi, stundom med muntra hopp förföljande den rullande ståltrådsringen, stundom helt allvarligt och moderligt skjutande vagnen, der hennes lilla bror hvilade, stundom med rörande omsorg vaggande sin stora docka på sin lilla arm, — ty hon var endast tre år. Vi hade aldrig talats vid, icke ens helsat på hvarandra, men ehuru hon endast helt flyktigt betraktade mig vid det hon passerade, märkte jag dock på hennes talande anlete ett uttryck af en liten blyg belåtenhet, som tillkännagaf ett medvetande om att vara observerad, och jag föreställde mig att det existerade en sorts sympati oss emellan. Var det då underligt att jag den aftonen, medan hennes sköterska stod och samspråkade med en matros, ropade till henne: »Kom hit, lilla Martha»? Hon kom ögonblickligen och ställde sig vid min sida. »Jag ville endast säga dig farväl, lilla Martha, ty i morgon reser jag». »Ah», sade hon med ett eget uttryck i sina stora bruna ögon, »skall du icke längre sitta på stolen här, som du alltid brukar?» »Nej, i morgon är stolen tom, Martha, såvida ingen annan sitter der». Hon stod tyst några ögonblick. Det var tydligen första gången idéen om en skiljsmessa fattade henne. Slutligen sade hon: »Det vore bättre att ingen satt der». Hur kunde jag underlåta att kyssa henne för hennes sanna uppfattning, för hennes trogna lilla hjerta! Men molnet, som en stund förmörkat hennes klara panna, försvann snart, och hon sade med en mystisk hviskning och en glad och förväntningsfull liten nick: »Vet du, i afton skall jag på barnbal i salongen, och jag skall ha hvita sidenskor». Hon såg betänksamt på sina små fotter hvilka redan nu togo sig helt behändigt ut i små bruna lackerade kängor. Jag suckade —■ ack, hon var bara +re år! Sköterskan ropade nu på henne och hon gick några steg ifrån mig, men återvände än en gång, sträckte sig upp mot mig på tåspetsarne och sade skrattande, »Jag ville nästan hellre vara hemma, för lilla bror skall bada och badkaret är så litet, så litet.» Och så sprang hon. Hon fick en ganska försvarlig ruskning i armen af sin sköterska, som fått vänta några minuter, och nu drog henne med sig med en mycket större hårdhändhet än tillfället tycktes kräf-va, men icke desto mindre vände hon sig, då hon kom till hörnet, om mot mig och nickade. Ja, det var hela historien om lilla Mar-tha, det var ju icke mycket. Och ändå *) Fritt efter Justinus Kerner. 16