242 kan jag icke glömma henne, och hvarje gång jag tänker på henne måste jag ofrivilligt sucka. På återvägen från vestra kusten stego jag och min följeslagare af vid Flens jern-vägsstation, der vagnen, som skulle föra oss några mil inåt Södermanland, väntade oss. Det var fram på eftermiddagen och vi, vana att under många månader endast se kala klippor, visst icke utan sim egendomliga skönhet men dock gifvande föga begrepp om sommarens yppiga fägring, voro hänryckta att åter befinna oss bland doftande ängar och grönskande björklundar; och det var derföre snarare med tillfredsställelse än motsatsen, vi, sedan vi passerat Hellefors vackra bruk, hörde kusken säga i dèt han pekade upp mot en backe: »Här bruka alltid hästarne få pusta litet, om det inte är herrskapet emot att stiga ur en liten handvändning». Nej, det var oss alldeles icke emot, och då vi nått backens spets, voro vi belåtna att få tillfälle att orientera oss på den särdeles vackra platsen. Hvar och en som rest denna väg har säkert ej undgått att märka det lilla hvita torpet på höjden, omgifvet af björkar och en anspråkslös liten täppa. Hur förtjusande landtligt der var! Gångstigen, som slingrade sig utför backsluttningen till insjön nedanför, båten som låg och sqval-pade vid stranden, den lilla löfbeväxta holmen gent öfver, kransen af fur och björk so i i i mjuka höjningar och sänkningar om-gaf insjön, ljudet af en och annan koskälla från änsfen längre åt höger samt det hem-trefliga, egendomliga smällandet i grinden, då kusken gick in för att låna ett ämbar att begagna vid hästarnes vattning, allt var så motsatt den verld vi sett svepa förbi på de flata stenarne som kanta Marstrands så kallade kaj, att det just åter-gaf åt sinnet en jemnvigt, som man först vid återkomsten till naturens enkelhet och sanning märkt att man till en viss grad förlorat. Sedan vi en stund tysta sittande på ett par stenar betraktat den vackra taflan framför oss, sade slutligen min reskamrat, pekande på några barn, som lekte på gräsmattan icke långt ifrån oss: »men se dock på denna flicka! Jag tror jag aldrig i mitt lif sett något vackrare». Vi vinkade dem till oss. De voro tre, en flicka om sju år och tvenne yngre gossar, och hvad flickan beträffar måste jag verkligen gifva honom rätt. Det var det skönaste barn jag sett. Hon hade guldgult hår i rika, naturliga lockar, stora, djupblå ögon, kantade af långa svarta fransar, samt ett fint ovalt ansigte med små skälmska gropar i kinderna. Sedan hon sakta skjutit sin yngste, något blyge broder framför sig fram till oss, böjde hon sig ned och torkade honom om näsan med afvigsidan af sitt förkläde. »Se så, helsa då, Johan», sade hon med en liten knuff. »Hvad heter du min flicka»? »Jag heter Brita och han här heter Erik». Vi frågade om hon kunde skaffa oss ett glas vatten. »Kan väl det, bara jag visste hvar jag skulle göra af pojkarne, för Johan kan inte komma öfver gärdesgården, fattig liten, och källan ligger der nere i ängen». »Kan du ej släppa in dem till din mamma?» »Åh nej då! Både far och mor gå på arbete vid bruket hela sommaren. Vi ä’ allt ensamma vi». »Men kanske gossarne vilja stanna qvar hos oss», sade jag, frestande dem med några kringlor ur min resväska. »Det tog det», sade hon skrattande och sprang in efter en kruka. »Låt inte grinden stå uppe, Erik, så fåren komma in i täppan», ropade hon under det hon sprang nedåt ängen. Vi sågo hennes små bara fötter trippa i gräset och hennes gula lockar fladdra för vinden. Det var en vacker syn». »Du har så ofta tänkt att taga dig ett fosterbarn», sade min följeslagare. »Den flickan tyckes mig vara ett fynd». Jag teg, men samma tanke hade fallit mig i sinnet. Då hon återkom flämtande och blossande röd, började åter samtalet. »Det är långt för din mamma att gå hem om middagarne», anmärkte jag, »det är ju nära en half mil fram till bruket». »Ja då», sade Brita, »och derför går hon inte hem heller». »Men hur få ni tre mat till middagen då?» Hm! — — »Jag kokar väl välling, vet jag, och potatis med, må hon tro».