257 da’r gå nog icke förbi, innan man gjort äfven min herre odödlig.» »Så, ni tror det?» »Reiter», sa’ fänriken, »tag den der preste-förrädaren; för honom inför oss — han har brun kappa och svart peruk — så skola vi sätta honom på Smedjegården.» »Smedjegården? — Men jag har ju hvarken brun kappa eller peruk? Och att jag icke är prest, så mycket kan ni väl se på min uniform?» »Hvad drägten vidkommer, är det tids nog att tala om den sedan man sett den vid skenet från ett vaxljus i ett annat rum. Jesuiter och förrädare kan man icke tro mera än jemnt. Ah nej! Munsjör Reiter var ingen narr, ■— och när man är gammal i gården känner man gåsungarna på gången. — Men det vore i alla fall okärt, herre, om vår bekantskap snart skulle taga slut. — Ni är en ståtlig ung man och om det är sant hvad folk säger lär sådana som ni kunna göra guldstänger af fäst-ningsgallren?» »Jag är öfvermåttan förbunden för er goda tanke om min person», sade Svenske skrattande. »Och så tänkte jag», fortfor Reiter, sedan han icke utan möda hindrat sina motsträfviga ben att taga vägen midt uti en stor vattenpöl, »att då man icke får se en sådan der guldfogel hos sig mer än en enda natt, kunde det vara så godt om han genast finge flyga sin kos, hellre än att långa Gröningen vid Smedjegården skall få några extra sportler. Han håller näsan nog högt i vädret förut — och så hör han till hattarne, då jag är en lika god mössa som långa biskopen.» »Nu hafva vi redan gått så långt att det inte tjenar något till att släppa mig.» »Nå, nå, gunstig junker.... Måttligt stor i orden. — Hvad man inte kan få, tjenar dock inte att efter trå. — Min herre har väl ingenting emot, om jag ber att få låna en Carolin. Ni kan göra flere sådana af en gammal tennknapp, och det vore roligt att se hur mycket stopöl som mäster Slophauer på Tre Råttor vill skänka i för en sådan trollunge.» »Det vore väl illa eljest» sade Svenske, i det han gaf honom myntet. »Ni kan påräkna flere om ni låter min värd, mäster Rinck, veta hvar jag finnes.» »Herre», sade Reiter, i det han med belåten min vägde guldmyntet i handen, »jag skall säga er hur det är. Jag har alltid älskat mina vänner . . . Jag ser nu att ni är min vän, ty inga andra än vänner hafva gifvit gamle Reiter ölpengar — men ett ord i förtroende. — En vän kan man nyttja i nödfall och möjligen vända skulden på honom — stöt då blott på Reiter och han skall icke skilja så noga på hvem af fångherrarne det var som hade den brunaste kappan eller den svartaste peruken. För öfrigt», fortsatte han gnolande, kan ni vara lugn ty: Små skälmar till galgen följas åt; The store lyckas allt. De lefva uti ståt! Se nu äro vi framme», afbröt han sig, då soldateme gjorde halt framför vakthuset. — »Stig mans oförskräckt på — Reiter känner vägen. . . Men än ett ord! — Om den der skrangliga Gröningen skulle hänga upp er nakna lekamen något oför-sigtigt, så att ryggen kommer för nära muren eller fotterna för djupt ned i brunns-vattnet, så stick endast en Carolin åt honom och helsa honom från mig och han skall hellre låta hänga sig sjelf, än han skulle vilja pina ihjäl en sådan vän till hans gamle vän.» XIV. Om det icke varit natten till en fredag och till på köpet till en fredag midt under sjelfva månskiftet, hade Lars fäst mindre vigt vid att hans herre tillbragt natten utomhus. Denne hade möjligen kommit att dröja qvar för länge hos Guillemofs eller Lafonfs. Men Lars hade haft en obehaglig dröm under natten. Han hade drömt att man satte en stor peruk på hans hufvud. Vare sig nu att gastame verkligen haft något dylikt för händer eller att det var braunschweig-mumman som ville hämnas för hans visade ringaktning mot hennes ädla karakter, allt nog, för honom sjelf stod saken från första ögonblicket klar och tydlig. Ju längre han grubblade, dess mera stadgades hans åsigt att någon olycka var å färde. Några få dagar förut hade dess utom »den hvitklädda flickan» visat sig för honom. När detta skedde, kunde Lars svära på att en olycka skulle inträffa, lika tryggt som på att ett 17