256 sidan låg ett större tvåvåningshus, hvilket efter beskrifningen kunde vara det som han sökte. Hans blickar föllo i det samma på den höga skampålen, hvilken hemsk och olycksbådande reste sig midt på torget. Öfverst pryddes den med en blank bronsbild, som sades föreställa den heliga rättvisan i en Lübecksk borgmästares skepelse. Han stannade ofrivilligt qvar ännu ett ögonblick. Samma dag hade Lars omtalat hurusom Gyllenstjerna förlidne våren nödgats uthärda hån af pöbeln. Han tyckte sig höra de skriande rösterna än en gång uppstämma förrädarevisan och tyckte sig se deras hotfulla blickar under det att de skrålade omqvädet: »Så går honom, så går flere, Som förråda kung och land. Stupestocken blir hans del, För hans grofva brott och fel.» Han skulle just åter börja sin vandring, då han plötsligt kände sig gripen bakifrån af ett par kraftiga armar. En röst ropade till honom i hånande ton att vara lugn. »Hvarför lopp ni så herre?» fortsatte den hesa basrösten. »Ni sprang alldeles lik en förrädare och så har ni blå kappa och bruna knäbyxor.» »Hvad nu, edra förbannade gatstrykare», sade Svenske, som något hunnit hemta sig från sin öfverraskning. »Släppen mig eller ock skall jag . . . »Sakta, min junker», sade Reiter, som nu framträdde i det han vände sitt lax-färgade anlete mot honom — »och akta er vackert att öknämna kronans vakt. Hvar har ni lyktan? —• Ingen lykta, säger ni — och ni tror att vi nöja oss med sådan respekt såsom kronans embetsmän?» »Utan tvifvel, munsiör korsgevär», sade Svenske lugnare, då han märkte, med hvilka han hade att göra. »Ni har varit nog försigtig att icke visa er såsom gatstrykare och varit nog oartig att bakifrån presentera er och mottaga min värja — annars skulle vi nog hafva nappats något litet om fältet...» »Nå stå då ej och gapa längre på hans otäcka galgansigte» — ropade Reiter åt soldaterne, som sågo tvekande på hvarandra. — »Denne är den rätte förrädaren, och den der kommissionären skall icke än en gång komma och slå mig på fingrarne för dålig vakt. — Framåt med er, lun-sar!» »Ett ord innan jag följer er», sade Svenske, »säg mig blott hvad meningen är med denna komedi?» »Komedianterne äro i Bollhuset, herre’ Här är’ endast rena allvaret. Och om ni inte godvilligt följer med till vakten, äro verktygen klara. Har ni icke läst i förordningen att om någon ’eho det vara må, vid förspordt oljud, öfvervåld, slagsmål eller röfveri skulle befinnas utan lykta eller hafvande så kallad blindlykta, skall han hållas för skäligen misstänkt och strax fasttagas och i vakten insättas och får han skylla sig sjelf om patrullen kunde komma att lossa af gevären.» Svenske anmärkte visserligen att man i Juli månad icke brukade gå med lykta, men han fann snart att han icke kunde vänta sig någon bättre upplysning om orsaken till sin häktning. En röst hvi-skade äfven inom honom att det möjligen kunde vara hans morbror, som man tagit honom för och han beslöt derför att godvilligt följa med. Om icke biskopen redan var häktad kunde hattarnes, spejare härigenom komma på villospår. Han hade icke gått långt då han återigen hörde Reiters röst bakom sig. »Satans kaniner att gå fort», ropade denne flåsande, under det han med värjan i högsta hugg skyndade sig att upphinna dem. »Ni gå ju, edra slynglar, som om ni ginge för betalning — fast han är from som ett lam. — Släpp honom, bussar, och låt mig sköta honom .... Ställ in er i ledet! — Och du, Flinta, kan säga kommissionären och de nådige herrarne att vi redan hafva fågeln i buren.» »Hör på unge man», hviskade han der-efter till Svenske, då de vunnit något försprång framför soldaterne. — »Är ni eller är ni icke en sådan der förrädare som underhandlar hos borgerskapet med engelsmännen? — Kom ihåg att Reiters öga är skarpsynt», tilläde han, då Svenske icke svarade på frågan. »Ja skarpsyntare än en kommissionärs, då han vädrar en du-katpåse i fickan på en nybakad riksdagsman.» »Ni vet, herre», fortsatte han, då Svenske fortfor att tiga, »att det är en osäker tid vi lefva uti och att ingen går riktigt säker på hufvudknoppen . .. Många