262 honom såsom den kraftige hjelparen i nöden, hvar finnes väl det medel som kan spänna folkets krafter och påskynda dess utveckling? En veklighetens och flärdens tid skall kanske komma i stället för arbetets och välmågans och i denna tid skall alstras en svag stam. Ett uselt slägte skall må hända trampa vår svenska jord; ty fäderneslandets storhet försvinner så lätt i de qvalmiga vällukter som uppsändas från den sinnliga njutningens offerhärdar. Det lumpna småsinnet och folkklassernas egennytta skola må hända mera än nu äflas om att undergräfva folkets sedliga grundvalar, och endast göra det till slaf under lustan efter jordlifvets timliga gåfvor. -— Nej, må då stormvinden» — återtog han efter en stunds tystnad — »bortrensa de osunda ångor, som uppstiga från dalarne och hota att utbreda sig mot de högsta bergtopparne! — Må kriget komma och rensa folkstammen från dess murkna utskott och låta dess ädlare delar skjuta friare mot höjden». , »Men sträcker väl stormen sina härjande verkningar endast till träskens pestångor?» återtog han. »Skall han icke äfven förstöra hyddorna på dalsluttningen och skaka de fasta slotten på deras klippfästen? Skall han endast bortrycka de murkna grenarne och icke äfven afbryta stammen? Man måste rädas. — Utan besinning kastar man sig mot strupen på en fiende, som nyss förut endast af nåd icke krossat oss till döds. Det är fördömdt — men Dixi et Salvavi animam meam. — Dock som men-niskan är måste hon uppfattas» — afbröt han sig på nytt i det han oroligt började gå åter och fram öfver golfvet. — »Den ynglingen! — Men det är lättare att ropa på faran, då ingen ser henne . . .. » En knackning på dörren kom honom att stanna midt i meningen. Det var Svenske som inträdde. Hans bleka anlete bar spår efter nattens äfventyr på samma gång det skimrade af lycka. Innan biskopen hunnit återkomma till sig sjelf och på sitt vanliga metodiska sätt gått igenom alla frågorna med honom, hade Svenske redan berättat om allt hvad som händt honom under de sista fyra veckorna. Han glömde icke heller att omtala nattens äfventyr. »Har man nämnt mitt namn i Kommissionen?» Dessa voro de enda ord som undföllo biskopen, då han slutat. »Flere gånger hörde jag min vördade morbrors namn», sade Svenske, förvånad öfver den kalla skärpa som låg i tonen, hvarmed dessa ord yttrades — »Man hade nog gerna sett att min vördade morbror varit i mitt ställe, hvilket jag också storligen fruktade». »Tror det nog — men genom hvems tillhjelp kom du ur deras klor?» »Jag var oskyldig». »Du var alltså icke uppkallad inför kommissionen ? » »Jo visst! — Riksrådet Coyet utfor der i förstugan i de värsta otidigheter mot mig och läste upp långa bibelstycken. — Men då kom en af grefve Gyllenborgs pager, som sade honom att hans nådige konung befallt att jag genast skulle frigifvas, emedan kanslipresidenten skulle nyttja mig i ett angeläget ärende». »Och då skrattade de som voro närvarande?» »Ja. Hvarför frågar morbror så? Jag har varit mycket otacksam», återtog han då ett uttryck af bitterhet spred sig kring biskopens anlete — »men min vördade morbror förlåter. . .?» »Hvilket skenuppdrag är det som konungen har användt för att få dig ur staden?» frågade biskopen utan att låtsa höra hans ord. — »Jag förstår -— ett hårstrå af en ung flicka drager mer än fyra par oxar — förmodligen några kärleksgriller, för hvilka konungen vill bota dig». »Krigsförklaringen utropas redan på alla torg och köpplatser» sade Svenske undvikande. — »Hela staden jublar af glädje». »Måtte Herren i sin Nåd förbarma sig öfver det få vitska folket. — Barn inkomma på Riddarhuset och ropa på krig, som icke kunna skilja tunnsmörgås från Kunga-bref, och bönderna skrika på lag, som aldrig lag lydt. —■ Man borde gifva hela nationen kinderbalsam». »Efter hvad jag hört», fortsatte han derefter i ändrad ton, »kommer du att tillhöra högqvarteret. Der har man tillfälle att höra och se saker, hvarom mången utom stående icke får någon aning. — Innan du reser vill jag derför gifva dig en utförlig instruktion». »Jag förstår icke? — Skall jag vara spion? Jag är skyldig ovilkorlig lydnad. . .» »Endast Gud, barn, äst du skyldig ovilkorlig lydnad. Dernäst fädernes