263 landet. Buddenbrock är en hederlig man, fast omgifven af mången lycksökare, hvilken endast fikar efter ryska rubler.» »Min vördade morbror fordrar för mycket.» »Så — instruktionen redan i fickan kan jag förstå. — Det hade väl också varit verldens åttonde underverk om hattarna lemnat en ung man som du ifrån sig med hedern i behåll.» Svenske hade kommit till biskopen med hjertat uppfyldt af ånger. Han hade velat bedja honom glömma sin otacksamhet och på samma gång gifva honom del af den glädje som han erfarit och de ljusa framtidsutsigter, som öppnade sig för honom. Han kände sig derför dubbelt sårad af den kalla, hånfulla tonen, hvarmed hans gamle frände gjorde sina domslut. Han svarade i allvarlig ton att han en gång för alla sagt att han icke tänkt tillhöra något annat parti än konungens. »I sanning är det icke en förhärdel-sens tid, hvari vi lefva», utbrast biskopen, allt mera uppretad af hans motsägelser. »Bam glömma sina föräldrar och fränder lika lätt som de byta om kläder. Det första vackra flickansigte får dem att kalla äldre män för dårar. — Men må de i Guds namn gå sin väg. Jag är för gammal att göra tjenst som barnqvinna.» »Ulrika von Buddenbrock ...» »Detta är alltså namnet på den qvinna med hvilken du ämar grunda äktenskap i Christo? — Må då detta i tid och evighet varda förbannadt! Må våra vägar för alltid vara skilda och må —»• »Men vördade morbror...» »Då en ung mans kärlek för fosterlandet icke tynger mera i vågskålen än att den försvinner för en vacker flickas ögonkast, är det i sanning en usel tid.» Svenske teg länge. En mörk rodnad uppsteg på hans kinder. Slaget hade kommit då han minst väntat det och derför träffat så mycket hårdare. Han stod länge tvehågsen på samma ställe. Han ville gerna falla sin morbror i famn och bedja honom återtaga de hårda ord, som han låtit undfalla sig. För kärleken till Ulrika skulle han alltså mista sin frändes vänskap. Det må lemnas derhän om han gjorde denna jemförelse. Om så var händelsen skimrade helt visst den lilla stjer-nan i den vackra sommarqvällen klarast för hans blickar; ty när biskopen icke utan en viss oro såg upp, bugade han sig kallt fast vördnadsfullt och skyndade ut genom dörren. I sin upprörda sinnesstämning hade han nära nog gått förbi Lars utan att märka honom. Denne satt som bäst fördjupad i att pröfva mäster Rincks nya stopöl, och höll ut sitt raggiga, laxfärgade anlete genom fönstret. Lars hade nära nog i glädjen hoppat ut genom fönstret om icke mäster Rinck hindrat honom derifrån. Så mycket han pratade, under det han gjorde hästarna i ordning för afresan, hade han icke pratat på hela den föregående tiden, och så vänlig och tillgänglig han visade sig både mot mäster Rinck sjelf och vackra Brita, hade han aldrig förr varit. »Sade jag icke det hans nåd», skrek han, »att det bara var trollkonster i det här landet — fanns icke ärligt stopöl en gång, bara pors.» Svenske hörde icke mycket på hans tal. När de redo förbi det hus, i hvilket familjen Buddenbrock hade sin bostad lät han sina blickar irra utefter fönsterraderna. Men icke ens någon misstänkt vindpust rubbade damastgardinema. Utan att säga ett ord sporrade han sin häst och satte af i skarpt traf framåt tullen. Här vardt några ögonblicks uppehåll. Efter vanligheten misstydde Lars sin herres känslor. »Tror rasande väl att ingen af troll-packorna visade sig», sade han med en slug min. »Hvilka?» frågade Svenske, som plötsligt fäste sig vid hans tal. »Den högförnäma friherrinnan, vet jag, och hennes dotter, som dånade, då jag talade om att hans nåd talat vid hennes syster.» »Dånade fröken Ulrika?» »Nej, hans nåd, — men den andra föll ned i golfvet som en sten.» Lars berättade nu i korthet sitt äf-ventyr på förmiddagen. Svenske vände derunder sin häst. Han syntes tveka om han skulle rida tillbaka till staden. »Om jag ändock hade en vän, som kunde underrätta henne om mitt äfventyr», sade han tyst för sig sjelf, »och till hvilken hon kunde förtro sig.» »Vänner», mumlade Lars vresigt, »vänner finnas aldrig flere än att de få rum under hattkullen.»