264 »Min far hade många trogna vänner, som skulle vågat en dust för honom och om de lefvat äfven för mig.» »Hans nåd Sparren var en hel karl — likaså långa Draken och tjocke Silfverclou men det är så här i verlden, ser hans nåd, att man har få vänner, när man räknar många gröna grafvar.» Slut på första delen. »Vackert språk.» Icke trastens ton i enslig sommarqväll, Icke böljans suck vid mossomkransad häll, Icke fjärilstoft, Ej konvaljedoft, Ej en stjernas ljus från aftonmolnets loft Är så ljuft som klangen i vår svenska sång Och så väfdt af jord och himmel på en gång Och så kraftigt skärt, Så vår kärlek värdt Som det språk oss våra fäder lärt. Hvarför drabba sångarn då med dom så hård, Om han vilse går i denna rosengård, Om i känslans brand Hänryckt han ibland Flyr från diktens till musikens blomster-strand ? Vet du hvad det är att, annars svag och arm, Ega denna skatt af välljud i sin barm, Att en sommarnatt Kunna fånga gladt Millioner väsens suck och skratt? Rikdom för enhvar, dig lärt för lifvets pligt, Salighet för den, dig böjt i sång och dikt, Dröj hos Svea qvar, Vårdad, ren och klar, Derför att vår hjertas kärlek än du har! Godtgör nordens armod! — Om också en verld Slumpar bort sitt språk af lättja eller flärd Höj dig tiden lång Hos vår svenska sång: Frigör skalden med ett älskadt tvång! Edv. Bäckström. Också en fornforskare. Allt här i verlden har sin uppgift, så äfven ljungen. Der menniskans hand förstörande ingripit i naturens hushållning, der smyger han sig sakta fram och utbreder sitt segslitna brunskiftande täcke, för att på samma gång dölja spåren af förödelsen och genom sin tillvaro vitna derom. Den som färdas fram öfver dessa ödsliga, af smärre oaser med bevarad odling eller fredad skog här' och der lyckligtvis afbrut-na ljungöknar, hvilka upptaga så stora vidder af vårt land, kan derföre svårligen undertrycka en känsla af vemod vid tanken på de herrliga skogar, som fordom täckt dessa ödemarker, och den förgångna odling, hvarom talrika minnesmärken lem-na vitnesbörd. En sådan trakt är norra delen af Kullings härad i Vestergötland. Marken är här bruten af otaliga kullar och bergåsar, hvilka sällan bilda några egentliga dalgångar utan synas kastade om hvarandra på en i Öfrigt temligen jemn yta. Några af sädesfält omgifna byar eller enstaka potatistäppor med tillhörande backstugor skymta väl här och der på heden; men för öfrigt ser man endast kala berg, ljung och åter ljung. Landskapet är sålunda föga lockande, men kunde den flydda ekskogen med den saftiga grönska, som frodats i dess skygd, och den forna sädes-