266 skrifvas, blef den icke synnerligt långa vägen emellan Sköfde och Härened dryg nog, och mina ständigt förnyade vandringar utåt heden lemnade skjutskarlen rika tillfällen till djupsinniga filosofiska betraktelser, dem den brännande solen och vindstillän voro särdeles egnade att framkalla. Jag antager visserligen att han icke varit synnerligt belåten med dessa uppehåll, som mer och mer beröfvade honom hoppet att få deltaga i det »passparti» med Liberté *) som nu sannolikt pågick vid Wårgårda, men han ådagalade dock en snarkande resignation. Hästen deremot syntes högeligen tillfreds med detta ständigt afbrutna framåtskridande och begagnade hvilostunderna till flitiga praktiska studier öfver gräsbetets på vägkanten företräde framför den blommande ljungen. På detta sätt förflöt den ena timmen efter den andra och eftermiddagen var långt framskriden, då jag från Härened, hvars gamla kyrkodörr jemte mycket annat inrymdes i min anteckningsbok, anlände till Eggwena, der ett par runstenar skulle aftecknas. Den ena af dessa låg i kyrkans förhus och jag hade just slutat stenens tvättning för att göra dess ristningar lättare åtkomliga för syn och känsel, då en nyfiken bonddräng tittade in genom dörren, och sedan han en stund stirrat på mig med stum förvåning frågade: »Kan han säja hva dä ä sum står på den stenen, han?» **) »Jag skall försöka, om du vill hjelpa mig med uppmätningen». »Dä sa gerna vara». Jag lemnade honom måttbandet, och för hvarje streck jag efter taget mått drog upp på det rutade papperet reste han sig upp för att se på min teckning och uttryckte sin förundran. »Men kan detta vara ol dä» — sade han — »så va dä la og konstitt. Tockä kån hvasken skolämästare eller prest läsa, dä ä ja vess på för töcken skrefver di inte nu lell. — Ä dä latin? »Nej det är runor». »Häh kors för alle di den, ä dä runska här står? A dä kan han läsa!» »När runorna äro så tydliga som dessa är det ingen konst». »Må dä? Ah käre han, låt höra hva dä står skrefvä då». »Här står» — sade jag »att Wifast rest denna sten åt Vige en ganska god man». »Äh nej, står dä så? — A säj um dä ett tag te». Jag gjorde så, och han upprepade min läsning. »Hvar ha han lärt sej tockä läsa? — A dä i Skara dä?» — »Nej i Upsala». »Ja säj dä. — Så en får lära tockä läsa der». »Ja». Han såg på mig med mycket intresse, svängde sig derefter om på ena klacken och klappade mig på axeln. »Dä måtte allt vara en snäll pappa han har?» »Huru så?» »Sum ha hållfen i a tocka skolä». Jag kunde ej undertrycka ett småleende, ehuru jag erkände det berättigade lof-ord, han så opåkalladt skänkt min gamle fader. »Om du vill gifva dig litet till tåls skall du få en afteckning af stenen och afskrift af runorna» sade jag och tog en bit kalkérpapper ur min väska. Medan jag kopierade såg han på sjelfva stenen och gjorde sina reflexioner deröfver. »Wifast och Wigge! Dä måtte ha varä två suldater, dä kan ja’ förstå, för ja kände en, som hette Wiggeoå han va skrefven suldat för Wiggebu. — Å Wiggfast dä va la den sum tove när han feck afske. — Ja ha, på dä sättä ha dä varä. — Ja, å så satte han opp den härengä stenen, när den gamle kammeraten dog. — Ja dä gjorde han, å dä va vackert gjordt utå’n. — Ja va dä’ inte dä? Jo jo, ni ha allt osa an-nä än lösst krut ni, krutgubbar, i era dagar, dä ä säkert dä. Häller hva tror han?» Förklaringen var så naiv och betecknande för folkets uppfattning, att jag nästan kände mig frestad att låta dervid bero, men sanningskärleken förbjöd mig att *) Ett svenskt vin eller färgad spritblandning, som säljes eller åtminstone för några år sedan såldes, under den prunkande titeln »Grand Vin de Liberté importé par M:rs». **) Icke tillräckligt hemmastadd i Vestergötlands munarter har jag ej kunnat så som sig bör återgifva detta samtal, namnen minnes jag ej.