267 lemna honom med en så oriktig föreställning om de män, som namngifvits på runstenen. »Krigsmän torde de nog hafva varit på sitt vis både Wifast och Wige sade jag, men icke hvad vi kalla soldater ty några sådane funnos ej på den tiden». »Må dä? Feck bönnera exsera sjelfva då, å loncka te hea. Annacka tockä, dä måtte allt ha fresta på skrockera dä» sade han skrattande. Jag sökte med några ord upplysa honom om verkliga förhållandet äfven i detta afseende, och gick sedan in kyrkan för att bese dess märkvärdigheter. Det var ett gammalt Guds hus äfven detta, men tillbyggnader, nedbrytningar och förändringar hade gjort dess ursprungliga anordning nästan oigenkänlig. Vestra delen var dock påtagligen urgammal. Man kunde se hvar tillbyggnaden börjat och fann äfven andra spår, som tydde på jemnbördighet med Sköf-de. Under dessa korta studier gick han helt tyst vid min sida, likasom han ej velat störa mina betraktelser. När jag såg till höger vände han dit sitt hufvud, såg jag till venster, upp eller ned, gjorde han så med, allt i hopp att kunna upptäcka något föremål för mina blickar. Men då detta ej lyckades, blef nyfikenheten honom öfvermägtig. »Men hva grunnar han nu på», sporde han — »å hva tittar han ätter här i denna uschlia körka? Här ä foll entnå te se på. Nä då sulle han se Harreljunga, dä ä annat te körka dä. Ho ä alldeles nu å så grann sum e stadskörka. Dä ä inga kollä körka dä; för den häringa träufven, di satt klockera i, ente kan en kallä tockä för torn ?» Jag medgaf Herrljunga kyrkas företräden, men för att göra honom förtrogen med Eggwenas forna utseende, visade jag honom den skizz jag tagit af Sköfde kyrka och redogjorde för densammas byggnadssätt och anordning. Han lyssnade med största uppmärksamhet och då jag för honom förklarat hvar-före man fordom måst och äfven kunnat åtnöjas med så små fönster, och redogjort för det sätt hvarpå gudstjensten fordom firats, utbrast han förvånad: o »A allt dä vet han, fast han inte va mä den ti’a. A dä ha han lässt um i böcker! — Ja ja, dä ä sum di plä säja: den någä lärt, han någä° vet, å inte vet han sum allri lärt. — Å dä ä då vesst å sant att han ha hatt en bra snäll pappa». »Nå än du sjelf då? Har inte du också haft en snäll pappa?» »Jo för allan den del. Vesst va han snäll allti. — Ja dä förstås när han inte va full». »Brukade han det då?» »Ja mest för jemnan». Den ton, hvaruti detta framsades var tillräckligt betecknande för att förmå mig att afstå från vidare frågor, och då vi under detta samtal närmat oss mitt fordon, väckte jag den sofvande skjutsaren för att fortsätta min färd. »Men hvart ska dä nu bära på?» frågade han. »Till Fölene» — svarade jag. »Det finnes en runsten der, som jag skall taga reda på». »Kommer han denna vägen te bakars?» »Ja det står en runsten på Eggwena gärde också och den ämnar jag rita utaf i hemvägen». »Dä sa ja bli mä på» sade han. »Hajö! Hajö!» »Farväl!» Jag fortsatte min färd, men hade knappast hunnit 5 å 600 alnar från kyrkan förr än jag upphanns af min nye amanuens, som kom springande efter. »Ja följer allt mä te Föla ja» sade han flåsande. »Men jag har ej rum för dig på kärran och du kan väl ej springa lika fort, som jag åker». »Jo men, onga ben å godt mod! Kör’n ent dess värr, så går dä nock för se’k», sade han och trafvade på, hållande i kärrstolen med ena handen. I den andra hade han mössan och en röd bomullsnäsduk, hvarmed han då och då torkade sin svett-drypande panna. Till all lycka hade hästen ej brådt om och han sjelf goda lungor. Springandet hindrade derföre icke att bestorma mig med frågor om hvad än ett, än ett annat skulle betyda. Men nog måste man ega ett varmt och vaket kunskapsbegär för att kunna stå ut med en sådan språngmarsch på mer än 1/4 mil i 30 graders Värme. Jag kunde ej vara nog obarmhertig att låta honom springa förgäfves, lät sakta farten till halft lunk, och började så från min rullande ka