268 teder en föreläsning, som gick uppför backe och utför backe, men af min åhörare följdes med lifligaste intresse. Han frågade om allt, som föreföll honom oklart, och nya upplysningar framkallade nya frågor. Till och med den gäspande surmulne skjutsaren, som nu antagligen förlorat alla förhoppningar att få deltaga i partiet i Wår-gårda, började blifva intresserad af vårt samtal och icke blott spetsade sina öron utan gjorde till och med då och då en fråga. På detta sätt kommo vi till Fölene; Och följande hvar sin sida af kyrkan lyckades det oss att finna hvad vi sökte. Min amanuens var dock den, som först fann runstenen. Han låg inlagd i grundmuren till det i början af detta eller slutet på förra århundradet tillbygda koret så att blott dess öfversta ända och på denna orden K h t» + $ * TI K K (för TklK) voro synliga. Dessa voro dock fullt klara utan tvättning och jag sporde nu, om han kunde skönja hvad der stod. Efter en kort fundering och ögnande på den afteckning, han fått af stenen i Eggwena, igenkände han det första ordet, som för båda var gemensamt. Ett sådant öga hos en så färsk runläsare var förvånande, och jag skr ef nu upp hela runraden med våra vanliga bok-stäfver derunder och gaf honom. Hans ögon strålade af renaste glädje. »A tack å tack» sade han och klappade mig på axeln, ä dä ente sum ja säjer att dä ä en bra snäll pappa han har. — Men kanske han ä pappa sjelf också?» tilläde han. »Ja jag är så». »Hm! Då har hans barn en riktitt snäll pappa di og». Och ännu en gång klappade han mig på axeln. Från Fölene kyrka följdes vi till de på andra sidan ån belägna nyckelbackarne, och att här en kung Föle och en kung Nyckel slagits, det visste han förtälja, fastän han ej var ett socknens, icke ens ett häradets barn, utan från det angränsande Gäsene. Vi betraktade gemensamt dervarande talrika ättehögar och minnesstenar, af hvilka ganska många voro kullfallna och öfver-växta af ljungen, hvilken han med hetsig ifver bortslet, då det gälde att förvissa oss om huruvida deU var en fordom upprätt-stående häll eller en jordfast sten, som doldes derunder. Efter hällarnes lägen och förhållande till de ännu stående sökte jag för honom göra klart huru de särskilda kretsarne ursprungligen varit, och under vår vandring kring backarne sprang han med ett barns glädje och en rapphönshunds ifver för att finna nya fornlemningar, och när han på ett ställe genom att rifva upp ljungen lyckats göra klar en liten sättning af 7 kullfallna stenar, som bildat en krets, var han utom sig af glädje. Under allt jemt fortsatt samspråk vände vi åter till kyrkan. Hvad han nu sett framkallade åtskilliga minnen, och sålunda fick jag flera ganska goda upplysningar, som voro mig till stor nytta, då jag det följande året besökte Gäsene härad. Han berättade, och jag antecknade hans uppgifter, som också sedermera befunnos fullt pålitliga. Nu ville jag utforska honom om sägner och folkseder i hans hembygd, men i detta fall var han förbehållsam. »Hva ska dä tjena te» sade han. Dä ä bara käringprat å nyttar intnå te. Nej käre han tala um för mej han i ställe hur di hadd’et di der, sum nu i så många hundra å tusen år ha lega i jola. — Ah käre gör dä, för en töcken dag sum i dag dä dä får ja allri mer». Detta sades i så bevekande ton att jag villigt afstod från vidare spörsmål. Men det var nu qväll, och om jag skulle kunna medhinna den återstående stenen på Eggwena gärde måste återfärden påskyndas. Jag steg derföre upp i kärran och lät min amanuens taga plats i skjutsbondens knä, hvilket denne — märkeligt nog — utan ringaste protest medgaf, och på detta sätt färdades vi åter till Eggwena kyrka. Der tog amanuensen en genstig för att skaffa vatten, tvaga och spade, och så ifrigt hade han påskyndat sina steg, att när jag anlände hade han redan undanskottat den mull, som täckte nedre runraden och var i full fart med att skura och feja stenen fri från mossa. Vi började nu mäta och teckna. Han hade noga aktgifvit på flera mått vid vårt första samarbete och kunde nu taga de flesta utan påminnelse. Äfven denna stens läsning medförde inga svårigheter och jag kalkerade afteckningen och gaf honom. Allt detta drog tid och sommarnatten var ett godt stycke framskriden, då vi skildes åt. Jag skulle åter till Wårgårda — han följande morgon vara vid Foglaviks station, der han hade arbete för sommaren. Vi båda fornforskare togo der-