271 franska litteraturen; åtminstone äro franska arbeten som företaga sig att i versform lemna direkt undervisning mycket litet kända hos oss. Förevarande förf, har imellertid ånyo upptagit tanken och tillämpat honom på Sveriges historia. Om han derigenom lyckas göra vårt land något mer bekant för sina landsmän än nu är fallet, så är företaget ur den synpunkten förtjent af vårt erkännande. Men vi befara, uppriktigt sagdt, att »tekniska verser» äro ett för detta ändamål mindre lämpligt framställningssätt. Sannolikt hade en lätt prosa bättre svarat mot fÖrf:s syfte. Ty att lära sig svensk historia på t. ex. följande sätt: 1161. D’unir Goths et Suédois Charles sept semble heureux; 1167. Mais un Bonde, Knut, frappe avec lui ses neveux. 1195. Sur trois princes qu’en vain défend leur innocence, Swerker deux Karlsson vient d’assouvir sa vengeance. o. s. v. torde äfven för den som har intresse för ämnet ej förefalla synnerligt behagligt. Hvilken källa förf, följt anges ej, ty häftet saknar allt förord. Men att döma af innehållet är det åtminstone ingen af de allra nyaste. Här finnas qvar både Ynglinga och Iwarska ätterna, annat för-åldradt ej att förglömma. Imellertid andas framställningen en omisskänlig välvilja för vårt land och ett synbart bemödande att vara så korrekt som möjligt, hvarför arbetet förtjenar erkännande för den goda viljan. Koch, JR. von, Allmänna värnpligten, föredrag. (Sthm 1876. Pris: 25 öre.) Ett varmt och vältaligt stycke, ett verkligt föredrag, beräknadt på att höras och kännas, att gifva ett klart och tilltalande uttryck för en gemensam stämning hos en större krets liktänkande. Det ymniga, flödande och dock genomskinliga i förf, framställning kan med fog vitsordas äfven af den som endast fått läsa föredraget. Såsom naturligt vid ett sådant tillfälle som det då detta hölls, kan talaren ej inlåta sig på en djupare granskning af skäl och motskäl; men hans sätt att bemöta de senare kan med all sin lätthet likväl kallas ganska vederläggande. Önskligt att vi äf ven på andra områden egde författare hvilka i föredragets form sökte genomdrifva vissa samhällsreformer eller ändringar i det allmänna tänkesättet, i en sant liberal och förnuftig anda. Vi skrifva öfverhufvud för mycket, tala för litet i våra vigtigaste frågor. Och ändå hafva vi onekligen på senaste tiden gjort vackra framsteg i begagnande och uppskattande af det talade ordet. Men vältaligheten uppfattas ännu ger-na såsom något fristående, något skild t från sak och innehåll. Deri ligger missgreppet som behöfver rättas. Man skall lära sig tala mer utaf hjertat och hufvudet, men allt mindre och mindre »hålla tal». Låtom oss hoppas att detta och liknande föredrag kunna verka i denna riktning genom sitt efterdöme. Wickman, Fredrika, Aina eller öfverstens myndling. Novell. (Sthm 1876. Pris: 1 kr. 25 ö.) Om vi ej bedraga oss, är det en debut på författarbanan som här föreligger. Såsom sådan betraktad kunna vi ej anse den lilla berättelsen annat än löftesrik; ty här träffas sanning och känsla i uppfattningen, en lätt och angenäm stil och en okonstlad uppfinningsgåfva. Någon djupare egendomlighet, någon egentlig sjelfständighet finnas ej; men hvar öfverhufvud i vår novell-litteratur visa sig desse »sällsynta foglar»? Åtminstone icke mycket hos våra ej så få skrifvande damer. Ypperst af de i handlingen deltagande är hjeltinnan, den natur-friska, lifliga och nästan naiva Aina. Öf-versten är deremot en smula mer chablon-mässig, en herre med krossadt hjerta — man får ej riktigt veta hvarför — som likväl genast är färdig att låta fängsla sig af den sjuttonåriga skönhetens behag. Gref-vinnan och hennes kärälsklige son förekomma som något simpla karikaturer, Djellah är en romantisk dekoration och effektmedel. Handlingen är enkel, på det hela naturlig, om också här och der något tvär i vändningarna. Skildringen af vissa sammanträffanden mellan öfversten och hans myndling utgör bokens bästa del; stilen kan anses vårdad och lätt. Vi hoppas att förfm, nu hunnen öfver debutens råmärken, skall snart återkomma med något ännu mognare och bättre. —RN.