Carl Svenske tidsbilder från midten af förra århundradet af Författaren till En Framtidssaga. (Forts, fr. föreg. häfte) XV. Solen hade för länge sedan gått ned i de praktfullt skimrande vågorna. Den ljusa nordlandsnatten hade utstält sina tunga molnskärmar långs synkretsen och bredt en lätt slöja öfver den vida oroliga vattenytan. Tungt och sorgset slogo vågorna mot stäfven på en liten däckad ålandsskuta, som kryssade fram mot åbolänska skärgården. Sorlande och qvidande föllo de undan, upplösande sig i skum för hans obevekliga hårdhet. Men de enade sig åter. I yr glädje fradgade de sig för vinden, som ilat till deras hjelp. - Den svarta stäfven slet sig dock lös med samma orubbliga allvar ur deras vreda, frustande famntag. Hans mål skymtade der borta i fjerran, der den mörka, blånande randen allt skarpare aftecknade sig mot himlen, der gula och violetta strimmor nu började färga den nyss så mörka och hotande molnväggen. Det var likväl icke denna tafla som tedde sig för den sofvande yngling, hvilken, insvept i en vid ryttarkappa, låg utsträckt på fördäcket af den gungande båten. I stridshvimlet skulle han vinna ära och utmärkelse. Vågornas sqvalpande var för honom kanondånet, hvilket rullade fram öfver nejden och gaf genljud från de mörka fjellsluttningarna. Han såg hur de högväxta furorna omsveptes af de blåaktiga krutmolnen, som långsamt ringlade sig upp från fiendens musköter. Han hörde de röda blixtarne smattra i skogsbrynet. Liksom buren af jättehänder drefs han fram mot dem i spetsen för sina skaror. Allt gaf vika för anfallets förfärande våldsamhet. Ett ändlöst jubel lopp genom de segrande leden. Men nerifrån den lilla skogslunden, der nattdimman ännu uppsteg, orörd af de nyfödda solstrålarne, hördes ljudet af trummor, åtföljdt då och då af trumpeternas glada smattrande. Oöfverskådliga led af bajonetter och gyllene fanspetsar stego glitt rande upp ur dimhöljet. Han hörde sitt namn ropas af tusentals röster. Och han såg, under det att den allmänna hänryckningen fylde hans hjerta med stolthet och glädje, en underskön qvinna på en hvit springare komma emot sig. Hon styrde sin häst tätt intill honom. Hon bar segerkronan i sin hand, hvarmed hon skulle kröna hans hufvud. Hennes blå ögon blickade så ömt och beundrande ned på honom. Men hennes drag voro så välkända. Han hade ju nyss förut, uppbjudande hela sin viljekraft, velat framkalla dem, fast fåfängt. Nu logo de skönare än någonsin förut emot honom. De jublande soldatleden, de höga fjellen, himlens gulhvita, skimrande strömoln, allt försvann för hennes milda, sällsamma blickar. Hon tryckte sig med sakta våld intill honom, som hade hon i ett enda famntag velat utgjuta all sin kärlek. Hennes friska läppar mötte hans, hennes barm hvilade mot hans bröst. Han kände mjuka armar slingras kring sin hals under det han jollrade om tro och kärlek. Han kände sig så lycklig. Han vågade knapt draga anden, för att icke ändra det närvarandes sällhet. Men hon sade att han var kall och stel. »Ack Ulrika», svarade han och ville med tusen kyssar tysta hennes förebråelse. Då kom en sakta vindfläkt, frisk och lifgifvande som sommarvinden är, då han susar genom skogstop-parne, och bredde de gula, fladdrande loc-karne för hennes anlete. — Hon ryste till i det samma. — »Det är slut med vår kärlek» sade hon. »Jag är redan en annans brud». En skärande fasa förvred i samma ögonblick hennes drag, som syntes upplösa sig för vinden. Fåfängt utsträckte han sina armar för att än en gång qvarhålla den vackra bilden. Då kom en kall, bitande vindfläkt och sönderref med rått gäckeri den ljusa dunst, hvarefter han famlade. Ett häftigt slag på armen kom honom i det samma att uppslå ögonen. Han blic