282 aldrig härrört från så dumma och obegripliga orsaker. Några af passagerame sofvo, några sågo bekymrade och resignerade ut. Hvad allt detta var orimligt, när något sådant hade inträffat, som att han fått sig en son! Folk talade om vädret, om likgiltiga, — åh, så rysligt likgiltiga saker, —■ och imellertid stampade tåget fram genom skogar och öfver fält, och då qvällen kom, hade han ännu en natt att tillbringa borta från hemmet! Nästa middag, då doktorn kom från sitt sjukbesök hos häradshöfdingens fru, mötte han Paul på trappan. »Nå, der är du ändtligen, din rymmare!» sade han och räckte honom handen. »Ja, hvem kunde väl ana, att det skulle inträffa så snart! Men säg mig, huru står det till? Huru har allt gått för sig?» Doktorn inlät sig i ett hviskande samtal med Paul, under hvilket denne icke blygdes för att låta tårarne fritt rinna nedför kinderna. »Hon längtar efter dig», sade doktorn slutligen, »men stanna inte för länge der inne! Bara ett par ord, hör du det!» Paul listade sig upp och gick sakta, sakta in i sängkammaren. Gardinerna voro nedfälda, och der var så tyst och stilla. På samma ställe, der han för tre dagar sedan lemnat henne, låg nu hans lilla hustru. Hon lyfte ögonen upp emot honom, då han kom in; hon var mycket blek och hade detta egendomliga uttryck i ansigtet, som den får, hvilken ensam genomgått en stor strid. Paul lade sig på knä vid sängen och kysste hennes händer. »Kan du förlåta mig?» hviskade han sakta. Hon log så vänligt åt honom och klappade honom mildt på kinden med sin hvita hand. »Hvar är gossen?» frågade Paul och reste sig. Hon pekade bort till ett hörn af rummet, hvarest bakom en oändlighet af för-hängen och schalar något hvitt låg mellan kuddarne i vaggan. »Väck honom inte!» hviskade hon. Men det var en onödig påminnelse. Då Paul böjde sig ned, såg han ett par stora, mörka ögon, hvilka långsamt rörde sig omkring och togo i ögonsigte den nya verld, som befann sig der under vaggans gröna sidentak. Paul tog med största försigtighet det lilla mjuka byltet upp i sina armar och lyfte det mot sitt eget ansigte. De stora, förundrade ögonen sågo lika högtidliga ut, den lilla munnen hade ännu icke lärt sig den svåra konsten att le. Andedrägten var snabb och lätt som hos en liten fogel. »Ah, min gosse», sade Paul och kysste honom sakta på hans lilla fjuniga panna, »du måste en gång bli allt, hvad jag icke kunnat blifva!» Vid C. J. L. Almqvists g r a f. (Bremen den 26 Juni 1876). Det lutar, korset! Kanske faller det På allt det ogräs, som hans graf betäcker, Och redan tror man, grafvens grund ej räcker Att säkert stödja korsets helighet. Men den som tror, han oftast föga vet! Gif mannen ro tills domen honom väcker; Och den som korsets fall så der förskräcker, Tror ingenting om korsets helighet. Hur tyst! Det är som dödens engel ville Med vingen flägta frid åt detta snille, Hvars stoft bland tistlarne sin boning fått. Och kanske, om med engelns blick man mätte Den ljungeldsdigra fantasiens jätte, Att någon miskund funnes för hans brott! Oscar Wijkander.