285 kan jag tro, att den andra öronlappen också ska’ gå sin kos? »Mitt öra är mitt öra, mäster Lars, och det rör icke hans blånäsa. — Det gick sin väg i salig kungens tjenst, mot riksens fiender ...» »Mot hans hästar», inföll Lars med ett bredt hångrin. — »Mins du fuxen, Anders, i akademihuset, der ryssen hade stall på den tiden?» Det var ett gammalt groll som syntes på väg att rifvas upp igen. På gubbens vreda blickar såg det icke ut, som skulle skämtet ostraffadt få gå förbi det friska örat. Svenske, som till en början funnit sig road af att se huru de gamle vännerna skulle välkomna hvarandra, tyckte emellertid nu att Lars gått för lånqt i sin vänlighet. Han frågade derför gubben om rummet vore i ordning, som Anders skeppare hade sagt till om under förra veckan, och tillsade derefter Lars att då denne varit nog förvis att tänka på hästar, kunde han också skynda sig att genast köpa ett par, då det troligtvis var ondt om dem för krigets skull. Svenske följde härefter krukmakaren in uti ett stort, fast mycket lågt rum på nedra bottnen, hvars väggar voro fullsatta med oräkneliga namnsdags- och födelsedags-gratulationer af blått och rödt papper. »Nå min vän», sade Svenske då de inkommit. »Hur går det med kriget? Hörs ryssen af ännu?» »Inte kommer någon ryss hit heller», svarade denne med en slug blinkning, i det han tog på sig några klädespersedlar, som han i brådskan kastat ifrån sig. »Han vågar nog ingenting företaga utan får väl tacka vår nådige Herre om vi icke göra en påhelsning hos honom sjelf i Sanct Petersburg». »I Stockholm lät det dock som ni här hemma skulle varit liksom litet rädde för honom?» »En sådan förböflad osanning ers nåd, större än alla skutskeppares från Hangö till Aspögaddar. Har väl aldrig hört att det rådt ett så’nt glädjelif som nu i gamla Åbo». »När freden är bruten?» »Picknicker och parader hvarenda -dag och officerare ha’ vi så fullt af, som grannen har steglitsor på sina rolland vid kyn-delsmässan .... rädde för ryssen?» »Det var många fartyg i hamnen och det syntes lifligare der än när jag lemnade Åbo?»' »Ja, muntert lif det föres här dag ut och dag in, från morgon till qväll. Och god kommers sedan! . . . . Men borgerska-pet skall väl också ha’ någon fördel af kriget. — Det var nog ett sannt ord, som mäster Tobias sa’ i går, då man talade om för honom att ryssen tagit skutan hans. ’Än ha’ vi icke sett slutet’, sa’ han, ’och den tuppen skrämmer inga höns, som gal innan sol’n gått upp». »Vi skola väl göra vårt bästa att hålla honom från lifvet». »Det vet nog hans nåd bäst som sofver och äter alla dagar i kungens gård. Icke för det jag är rädd af mig, men gammal är ändå äldst och så tänker jag på allt det onda, som i stora ofreden öfvergick vår stad .... Om man pratade mindre och gjorde mer skulle nog varda andra bullar för ryssen. Gumman min drömde i natt om ingen mindre än salig kungen och det betyder något riktigt dugtigt det, skall nådig herrn tro. Han satt, sa’ hon, på en stor svart häst och hade en så otrolig mängd soldater framför sig, som slogos med värjor, bössor och långa spjut mot fienden». »Den gången torde hon väl ändå få svårt att varda sannspådd» sade Svenske, skrattande. »Inte rätt så bra att skratta åt sådant», sade gubben med en skakning på hufvudet. »Det skulle jag dock säga hans nåd att det är icke en utan väl tjoget fullt af våra, trovärdigaste borgare, som sett salig kungen och det ändå lifs lefvande. Härom natten, för icke länge se’n, fingo några skråbröder, som ville dricka ur S:t Henriks källa, se — hvad, om icke en stor, ja en fast orimligt stor karl i blå rock med skimrande guldknappar. Han hade ett gult hjortlädersbälte om lifvet, alldeles som nådig herrn,stora kraghandskar på händerna och bruna ridstöflar, samt ett alldeles likadant slagsvärd, som det som salig kungen bar i lifstiden. Detta kände skomakaren mycket väl, ty han hade varit med hos hundturken». »Sade han någonting?» »Nej, tycker man något sån’t! Men han såg på dem med en fasligt sträng uppsyn». »Var det då ingen bland dessa heder