286 värda borgare, som kunde tala några ord till spöket och se om det var af kött och blod?» »Tycker min nådige herre något sådant, som att simpla borgare skulle våga tilltala kungen. För resten kom strax en tjock dimma fram ur buskarne och tog bort honom. Tala till salig kungen? — Nej, vet hans nåd, först åtta dagar derefter vågade repslagaren här midt emot omtala händelsen för mig under strängaste tysthetslöfte ... Men nu står jag och glömmer bort att ers nåd måhända vill dricka något varmt på morgonqvisten. — Gumman är redan uppe ...» »En mugg varm välling eller ölost om du kan bjuda derpå?» »Var det likt till något annat, och en välling sedan», fortsatte han, i det han skyndade sig ut, »hvars make ingen kristen smakat häremellan och Viborg». »Sjön suger» återtog han, då han efter en stund kom tillbaka och satte en spilkum rykande välling på bordet. — »Nådig herrn kan behöfva något födande innan han på nytt gifver sig åstad. — Det måste nog vara en faslig brådska att komma till gränsen, bara inte återfärden varder ändå mycket rappare». Han syntes färdig att öfvergå till en utförligare redogörelse för skråets kann-stöparepolitik, då dörren öppnades och Lars inklef öfver den höga tröskeln. »Nå, fick du några hästar?» frågade Svenske nyfiket. »Bagaren bad helsa hans nåd», svarade denne, sneglande åt krukmakaren, som skyndade sig ut då Lars inträdde, »att alla hans hästar upptingats af borgare, som resa till Borgå i handelsärenden». »Måtte hin ta’ deras handelsärenden», sade Svenske, i det han satte spilkumen ifrån sig på bordet. »Hur länge få vi då vänta?» »Var det likt till någon väntan», svarade Lars med ett bredt grin, »Nog ha’ vi hästar alltid och det rara krakar ändå». »Nå, hvad grinar du då åt?» »Det fanns trå ta’ mig i hela stan, ska’ hans nåd veta, icke en fjolårsföling en gång och jag skulle just vända om hem igen, då jag såg att Stallkalle var i färd med att sadla bagarhästarne. Stallkalle, ropade jag åt honom, ska’ du inte helsa på en gammal bekant. — A kors, sa’ han, minsann tror jag inte att det är junker Lars. — Topp på det din spottfoling sa’ jag och skynda dig nu, ska’ vi ta’ oss en öltår och bättra på bekantskapen. — Stallkalle var tvehågsen, men då lofvade jag honom att berätta något från stora verl-den, och se då gick det i flygande fläng förstås efter ölmuggarne, och då var det Lars, som passade in några små hasselnötter under sadlarne» .. . Lars grinade härvid helt belåtet, i det han skakade på hufvudet. »Nu ska’ nådig herrn tro», skrattade han, att det vardt ljud i skällan när de välfödde krämarpa-tronerna skulle upp på krakarne, bland allt sitt pick och pack. — Trå ta’ mig om det dröjde en handvändning en gång, förr än de lågo der raklånge och plaskade i smörjan, gula som svalor i mungiporna . . . Nu förstås, var det hästkrakarnes fel. Men då sa’ jag till dem: Go’herrar, sa’ jag, jag ska’ köpa hästarne. Om jag kan nyttja dem ska’ ni få hvad ni gifvit. Detta tyckte de vara ett hederligt bud och här stå nu krakarne och vänta hans nåd». Svenske kunde visserligen icke gilla Lars’ handlingssätt. Men denne försäkrade honom att krämarne redan för länge sedan gifvit sig af på sina kärror. Köpet kunde alltså icke gå tillbaka. För uppdragets hemlighållande var det fördelaktigt att han icke behöft använda sin kurirbricka och i hvilket fall som helst, tyckte han, var det alltid bättre, om han i tid hann fram med kungens vigtiga bref, än om några krämare kommo några timmar förr eller senare till en marknad. En stund derefter lemnade Svenske staden. Den vidsträckta slätten höjde sig långsamt från kusten och uppsteg i böljande sädesfält mot de gröna skogsdungar-ne till venster om vägen. Hettan var tryckande. Vid hvarje steg som hästarne togo, upprefvo de riktiga moln af dam. Men tvärtemot hvad Lars förutsagt vardt dagen, i synnerhet för honom, en riktig glädjedag. Han kunde ej rida förbi någon enda krog vid vägen utan att sätta skänkflickorna i rörelse för att han skulle få känna på det bästa starkölet. Också strålade hans lax-färgade anlete af outsäglig lycka när han med tungan slickade bort ölfradgan från de grå, raggiga knäfvelbårarne. Efter hvarje sådan njutning vred sig emellertid den lilla trehörnade hatten allt mera på sned. De