295 Hur skulle han förklara detta? Det var icke samma bref, som han haft dagen förut och dock var sigillet och kuvertet de samma. »Min far ville sätta dig i arrest såsom spion», fortsatte den förre, »men jag tog ditt försvar, och denna gången går du fri. I högqvarteret kommer du emellertid icke .... Här får man hafva både ögon och öron uppe», fortfor han, då Svenske bedyrade sin oskuld, »och farväl till härnäst!» Generalen hade redan stigit till häst. Svenske fick derför icke tillfälle att göra några vidare frågor. »Helsa borgerskapet», sade generalen åt kommendanten med ett småleende, i det han ordnade tyglarne, »att nu kunna qvin-folken lugnt kläda af sig om aftnarne, ty från denna sidan lär ingen fara mer vara å färde». Denne svarade icke. Han stod qvar på samma ställe tills den bortilande ryttarskaran försvunnit. Derefter vände han sig om med en föraktfull åtbörd mot de kringstående. »Ingen fara å färde?» mumlade han vresigt. »De som höra till partiet bekymra sig föga efter folk och fästningar. Kan tro, go’ herrar, en svensk mot tio ryssar! — Alldeles som i salig kungens tid ... . men fan måtte dock hålla stången mot tio af de röda kosackerne». Denna hans uppfattning af kosackernas krigsduglighet tycktes vara lika allmänt delad som hans missbelåtenhet med högste befälhafvaren. »När man icke har råd att köpa några fattiga bjelkar till nya kanonbäddningar, kan man så godt låta bli att föra krig», sade kaptenen Aberg, chefen för artilleriet, med en föraktfull höjning på axlarna. »Om han stannat ännu några minuter, skulle jag lärt honom de tio budorden både fram-och baklänges». »Tror nog det», sade major Krabbe vid karelerne med ett försmädligt grin, i det han skrufvade sin stora peruk mera ned i nacken — »men hvarför, för böfveln, kunde min herre icke göra det, då han var här? — Alla de der högdjuren förtjena hvad de få. Men hur var det nu go’ herrar», fortfor han, då kommendanten tog afsked. »Vi skulle ju känna på rådmans-kosten i dag. Den är, ta mig böfveln, icke att förakta». »Vår unge kamrat», tillfogade kaptenen »är sjelfskrifven. Hvad djefvulen tje-nar det till att se ledsen ut», — fortfor han med ett blinkande ögonkast, då Svenske, grubblande öfver brefvets bortkomst, tankspridt lyssnade till majorens fryntliga inbjudning. — »Han är en mycket större nattmössa, så hatt han är, än alla vi ärliga mössor tillsamman, eller hur, herr kamrat?» Svenske kunde icke återhålla en min af förvåning. Det var första gången som någon räknat honom till mösspartiet. Han visste ej om han skulle taga det för skämt eller allvar. Men han hade föresatt sig att icke uppenbara det parti till hvilket han hörde, för att icke invecklas i enskilda trätor. Han tackade derför med en artig bugning och medföljde stillatigande då en stund efteråt officerarne, med major Krabbe i spetsen, satte sig i rörelse mot det omnämnda huset. Hos rådmannen hade de öfriga gästerna redan samlats för att, som det hette, fira åldermannens namnsdag, då den af majoren Krabbe anförda flocken inträdde. Den fryntliga husmodren var som bäst sysselsatt att under krus och fjäs persvadera pastorn i staden, den lärde doktor Kamerarius, att stiga längre fram i rummet. Iklädd en hvit rynkad mössa och en vid, långkofta af storblommigt triumphant skulle hon kunnat tagas för stadens drottning om icke hennes man, den lille fetlagde, jovialiske, ständigt smågrinande rådmannen, sett så föga majestätisk ut. Sedan pastorn läst den sedvanliga bordsbönen, satte sig gästerna kring det rikligt försedda bordet. Värden höjde sin refflade Nürnberger-pokal och drack gästerna till, hvilken skål af dem samfäldt besvarades. Härefter var ordet fritt. Man kunde äfven se detta på major Krabbe. Han fnös som en gammal stridshäst vid åsynen af stridshvimlet, då han såg den blanka vinkannan göra sin rund. Allt sedan på tjugutalet hade denne gamle hedersman varit en trägen gäst i rådmansgården. Den väldiga krökta näsan, den stora, öfverlägset grinande munnen, den låga pannan, hvilken ännu mer nedtrycktes af den yfviga brunsvarta allongeperu-ken, de grå, krigiska knäfvelbårarne och de små plirande ögonen af samma färg,