294 enes häst stupade och föll omkull. Den andre dragonen deremot kom tillbaka i flygande fläng och omtalade händelsen, då jag strax tog trettio man med mig och rekognoserade till gränsen. Klara spåren kunde då skönjas efter ryssarne. De hade nästan en hel fjerdingsväg gått fram genom skogen och i hastigheten släppt efter sig både stångpiskor och hästskrapor». »Egendomliga syner», sade generalen tankfullt. »Men är detta allt, öfverste Willebrand ?» »Fältväbeln Kramer, som skulle föra generalens bref öfver gränsen, såg hela fi-endtliga lägret», svarade denne. »Hvar är Kramer?» »Här, nådig öfverste! — Det var så», började denne; »att jag och mitt folk hunno fram genom skogen först i mörkningen ... Då sågo vi några eldar flamma till mellan träden i skogsbrynet och skulle just stiga af hästarne, för att se efter hvad det var, då en af bussame ropade att det var ryska lägret.... I samma ögonblick, och innan trumm slagaren hann slå signalen, började kulorna att hväsa kring öronen på oss. Hästarne stupade för skotten och endast trumslagaren kunde med sönderskjuten trumma taga sig samma väg tillbaka .... Hur stor styrka det var, kan jag dock icke med bestämdhet uppgifva». »Detta är alltså summan af hvad man vet här om fienden?» sade generalen lugnare. »Då synes mig den öfverlägsne fienden», fortfor han leende, »endast vara ett ryskt spejareparti, som vill ställa till något väsen här uppe för att narra oss från strandvägen, derifrån jag nyss på stund fått underrättelse att fienden framtränger i stor myckenhet». »Säkra bönder hafva imellertid berättat», invände öfverste Willebrand, »att mer än tio tusen ryssar stå icke långt härifrån vid Kananoja. Herr generalen får derför icke anse mig för den jag icke är, — hvilket jag ock vid flere tillfällen med den högstes bistånd contrarium bevisat — om jag enligt eds- och embetspligt anhåller om flere trupper till fästningens defension». Tonen, hvari den gamle öfversten yttrade dessa ord, hade antagit en egendomlig skärpa. Hans grå, blodsprängda ögon visade ännu tydligare den vrede som jäste inom honom öfver det sätt, hvarpå generalen upptog hans rapport. Buddenbrock syntes en stund tvehåg-sen. De underrättelser, som han fått, stredo fullkomligt mot dem som han nyss erhållit på andra flygeln. Besynnerliga rykten om hemliga intriger bland krigsbefälet, hvilka skulle afse att draga trupperne så fort som möjligt närmare gränsen, hade nyligen kommit till hans kunskap och gjort honom ännu mera misstänksam. Hans tvekan varade likväl endast några ögonblick. »Ni borde hafva fördrag, go’ herrar», sade han allvarligt, i det han reste sig »att inkomma med sådana rapporter. De sätta endast skräck i folket och betaga dem det första modet och hurtigheten . . . . I alla händelser bören I eftertänka att en svensk är minst lika god som tio ryssar. Af alla våra kunskapare och andra omständigheter», fortfor han, då de andre vörd-nadsfullt jakade till hans ord, »hafva vi för öfrigt den säkra underrättelsen att ryssen är alltför rädd för oss, och för närvarande vet sig ingen utväg. Det är snarare att tro att han icke attackerar oss, om vi icke attackera honom». Härmed slutade förhöret. Under hela tiden, som det pågick, hade generalen med forskande blickar studerat Svenskes anlete. Sedan spejarne aflägsnat sig kallade han honom till sig. »Är min unge vän säker på», frågade han strängt, »att detta brefvet, som jag fick af honom, verkligen är af Majestätets egen hand». »Jag mottog det sjelf af kungen», sade Svenske förvånad. »Rådmannen ter sig ju som en riktig kung», fortsatte generalen med ett egendomligt leende. »Min unge vän», tilläde han i det han vände honom ryggen, »får det helt säkert ganska angenämt hos honom under de närmaste dagarne». Denna plötsliga omkastning i generalens uppförande väckte Svenskes förvåning. Hvad kunde vara orsaken till hans ändrade sätt mot honom? Nyss hade han varit sjelfva vänligheten. Han skulle stå till kommendantens förfogande, i händelse att något fiendtligt spordes på gränsen, sade man honom. Under det han grubblade öfver denna befallning kom Henrik emot honom. »Du bör nästa gång bättre se efter dina bref», sade denne allvarligt. »Ditt sista bref, som du lemnade min far, var falskt».