300 torde vara till förargelse och besvär, kunde han gerna begifva sig hvart han funne för godt. Om han toge vägen öfver Fredrikshamn kunde han emellertid göra honom den tjensten, så vida han kom i hog det, att nämna för generalen en chef om ryssarnes anmarsch. Svenske hade icke hunnit långt från fästningen, då uppstigande dammoln, hvilka långsamt sväfvade fram utefter vägen, enformiga ljud af trummor och glittrande bajonetter efter hvart annat gåfvo till känna en mötande större truppkolonn. Skulle det vara hela den svenska hären som närmade sig? Då vore hans färd slutad. Han höll inne sin häst. Det syntes dock på sin höjd vara några tusen man utan kanoner. Soldaterne hade till följd af den häftiga marschen tagit af sig rockarna och gingo i de långa gula västarne. De gula knäbyxorna rörde sig i jemn takt efter trumslagen. Det syntes att marschen varit ansträngande. Soldaternes skäggiga anleten voro böjda mot marken. Deras matta,, blod-sprängda ögon talade om allt annat än stridslust, då de riktade dem mot den ensamme ryttaren som bröt deras led. »Hör hit min herre!» ropade generalen mot Svenske, då han kommit igenom den främsta kolonnen. »Hvart skall man rida?» »Till högqvarteret». »Helsa då general en chef att han må ligga stilla så länge han gitter, ty nu går gamle Wrangel ensam mot ryssen». »Hoppas, herr general, att vi andra snart få följa efter». »Gör mans det unge man, gör mans det. Detta är nog en annan lek för sprätt-hökarne och hattjunkarne, än att föra stat på riddarhustorget och acortisera damerna på assembléerna i Stockholm». I det han med sjelf belåtet leende yttrade dessa ord, återtog han sin plats i kolonnen och helsade Svenske med handen till afsked. Trummornas ljud vordo allt mattare. Den ena afdelningen efter den andra slingrade sig bort och försvann mellan de böljande sädesfälten. — Tidigt följande morgon gled skuggan af en ryttare långsamt fram Öfver samma sädesfält. Det var Svenskes. I Qvarnby hade han fått högste befälhafvarens order till general Wrangel att denne i det längsta skulle uppskjuta striden. Wrangels marsch hade framkallat den största förvå ning. Den var icke blott ett brott mot föregående order, utan stred fullkomligt mot de mått och steg, som han sjelf endast få timmar förut uppgifvit sig ämna vidtaga. »Han hade ej velat» hade han nu skrifvit till Buddenbrock, »lemna Will-manstrands besättning och invånare till spillo, utan ville — ledd som han var blott af mod och deltagande — gå fienden till mötes». Hvad följden skulle blifva, var icke svårt att inse. För att komma till hans understöd kräfdes åtta mils marsch på svåra vägar. Hästarne, som för den ringa fodertillgångens skull varit spridde på bete på en yta af flere mils omkrets, voro emellertid redan hopsamlade. Om Wrangel kunde uppskjuta striden ett dygn eller få skydd bakom Willmanstrands vallar, skulle Buddenbrock vara framme till hans understöd och åstadkomma jemnvigt mot fienden. Men den sista underrättelsen hade ty värr gifvit vid handen att den gamla mössån var allt för afundsjuk på en af hattpartiets förnämste ledare för att med honom vilja dela segerns, som han trodde, lättvunna lager. Hvarje sekund var derför dyrbar för Svenske. Han pressade också gång på gång sin häst att falla i galopp. Men både han och hästen voro i hög grad uttröttade. I synnerhet den sist nämnde, hvilken Svenske måst tillbyta sig med våld i en af gårdarne. Men tiden ilade med ominskad hastighet. Ännu få vi icke tröttna, sade menniskans viljekraft. Flämtande kastade sig djuret framåt ännu några steg för de upprepade sporrhuggen. Men plötsligt stapplade det, dess muskelkraft synes uttömd. De krampaktiga rörelserna voro de sista dropparna som sjödo i lifskärlen. Det saknade den inre driffjedern, som hos ryttaren spänner kroppskrafterna öfver deras naturliga gräns. Flåsande nedsjönk hufvudet på den löddriga halsen, hofvarne förlorade fästet i den lösa sandmyllan. Upptagen af sina tankar var ryttaren nära att följa med i fallet. Denna motgång var så mycket större, som endast en fjerdedels mil återstod fram till fästningen. Men kosta hvad det ville måste han hinna fram i rätt tid. Generalen hade tvekat att låta honom öfver-bringa den vigtiga befallning som han hade i sadelfickan. Hans son hade ånyo måst träda emellan till Svenskes förmån. En