299 han varseblef Lars, som äfven skyndat sig ut för att åse skådespelet. »Nå Lars, hvad säger du om en sådan klappjagt?» »Skulle väl säga något Hans nåd .... Men nog hade det varit bäst att icke ställa till så mycket väsen för så’nt varsel». »Varsel? — Några dumma kosacker». »Inua kosacker, Hans nåd. — Svarta hästar, med stora fladdrande vingar, men ej en enda ryttare». »Se så, äro spökena redan framme så tidigt på aftonen, då torde vara skäl att vi se till hästarne, så att inte tomtegub-barne stjäla bort fodret». »När man försummar Guds hus och i stället äter kräsliga rätter och umgås med syndiga lustar och begärelser...» »Min bäste Lars, spökena får du ha’ för dig sjelf, men predikningarna bör du öfvérlemna åt våra prester, som du håller så mycket af. Bäst gör du dock om du lemnar mig i fred för bådadera». »Jag har Gudnås varit en så syndig menniska» mumlade Lars med gråten i halsen. Svenske hörde icke hur grundlig hans omvändelse varit. Det var tydligt att Lars lyckats upptäcka någon ny ölsort och var på god väg att åter få se den hvitklädda flickan. I denna händelse vore det bäst att vara inomhus. De vänskapliga gnäggningarna mötte honom redan utanför stallet. På de vackra ögonen, som lyste som eldkol i halfdunklet, såg han, så snart han stigit in genom den låga stalldörren, hvar hans häst befann sig, vid hvilken han för hvarje dag kände sig mer fästad. »Ser Hans nåd, det var så att han vardt litet sömstucken i går», mumlade Lars i det han förgäfves sökte tända ljuset i den spruckna hornlyktan. »Sömstucken? — Hvad pratar du igen för några dumheter», sade Svenske häftigt. »Har jag icke sagt att han icke fick omskos, förrän jag förut fått veta om det». »Han går nog fram ändå, fast jag linkar något slag, sa’ amiral’n med kopparbenet». »Skon är väl borttagen? Skynda dig». »Kommer fort, sa’ han som klef ut genom fönstret. — Den krabaten fick icke röra de andra hofvarne. — Den lymmeln svor på att han skulle göra en sko så nätt att hon skulle anstå sjelfva den vackra rådmansdottern». »Hvilken pratar du om? Hvad var det för en gynnare?» »Han sade att han kände Hans nåd». »Kände mig?» »Ja, och så talade han godt om gamle kungen och bjöd på utmärkt starköl och . . . »Jag har en gång för alla sagt, gamle Lars, att du ej får släppa obehörigt folk till våra hästar», sade Svenske allvarligt. »Kom i hog hvad du sjelf gjorde i Abo. — Låt nu den sjuka foten stå öfver natten på fuktig lerjord och håll ett godt öga på den andre hästen så att icke äfven den blir otjenstbar. — Om det finnes något fel på honom i morgon är Lars icke längre i min tjenst». Denna tillrättavisning gjorde Lars med ens nykter. Det var första gången som hans herre lät honom förstå, att det fans en gräns som icke fick öfverskridas äfven af tro tj enaren. Också var det med uppriktigt hjerta som han lofvade att förr skulle trollen få dränka honom lifslefvande än att ett tagelstrå skulle röras på hästarne. Då Svenske återkom till rådmannen voro gästerna ännu upptagne vid vinkannan. Pastorn och majoren voro som bäst sysselsatte med att rulla tärningarne i bräd-spelslådan. »Skock tunnor attan» ropade den förstnämnde mot Svenske då han inträdde, »trodde jag icke att han redan gifvit sig på hemvägen för att skrika i öronen på generalen. — Endast några lösa kosackhästar som de redan fått fatt på vid Armilavakten». Om än det besynnerliga uppträdet fick denna helt naturliga förklaring, qvarstod likväl det hemlighetsfulla samtalet på vallen såsom en ännu olöst gåta. Äfven berättelsen om hofslagaren, som druckit med Lars för att få förderfva hans häst, var för honom lika sällsam. Under natten väcktes han af nytt larm. Fienden hette 'det, var i fullt tåg öfver gränsen. Så snart Svenske hunnit kläda sig skyndade han till kommendanten. Denne hade redan afsändt alla rapporter som han funnit af nöden, svarade han i tvär ton på Svenskes fråga om han be-falde att han skulle stanna qvar. Han tillfogade derefter med en lång ed, att som »hans hetlefrade unge herre» ändock bara