Vid skilda stränder. Från ungdomsdar jag mins en strand, Der knutna blefyo brödraband, Som skulle hålla evigt — men De flesta brusto snart igen! Den stranden med sin glada våg Dock ännu ej gått ur min håg: Ett heligt minne lefver den Som en förlorad, älskad vän, Och derför jag med glaset än i trofast hand Lofsjunger Fyris’ gamla strand! Från mannaår jag vet en strand, Den skönaste i Svea land, Der lifvets våg mot statens hus Sig bryter under äflans brus. Väl mången dykare försvann, Men lyckans perla mången fann. Till mig hon kom, jag vet ej hur, Jag tror att Necken gaf mig tur — Och derför jag med tacksamhet till grafvens rand Välsignar Mälarns sköna strand! Jag vet ännu en tredje strand, Som håller mig med Ijufva band; Der gröna hvalfven svalka ge Och blåa ögon mot mig le! Der bjöd mig vänskapen sin famn, Der lopp jag in i säker hamn, Der flydde sorgerna sin kos, Der slog hon ut, min sommarros! Och derför aldrig slockna skall mitt hjertas brand För dig, Edsvikens hulda strand! Till slut det fins också en strand, Som tål att tänka på ibland, Dit öfver svarta böljans stråt Man föres uti Charons båt. När mången som var här berömd Der kunnat bli totalt förglömd, Hur kan en gammal Juvenal Då fordra plats i minnets sal? Nej vill allenast Gud bevara kung och land Så går han glad till Lethes strand. Daniel Hwasser. 20