Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 10. Oktober
- Carl Svenske, af författaren till en Framtidssaga
- XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
307
»baronen får taga fanan om hand der uppe
på redutten. Hör noga på signalen! I
händelse af désastre eller retirade får flaggan
icke sänkas förr än jag befaller det.»
Då han yttrat dessa ord, gaf han sin
häst sporrarne och red långs den svenska
ställningen, i hvilken regimentena nu
började ordna sig till striden.
Alla Svenskes ansträngningar hade
således varit onyttiga. Det tycktes vara
hans olyckliga Öde, att allt hvad han
företog skulle misslyckas. Han såg en stund
efter generalen. Han hade icke ens
anvisat honom en plats i den stundande
striden.
Strax till höger på höjden voro
artille-risterne sysselsatte med att ladda sina
kanoner. Hos dem, tänkte Svenske, skulle
han vara välkommen, eller åtminstone vinna
en friare öfversigt öfver stridsfältet.
Den ena trumhvirfveln aflöste den
andra. Med muskötten på axeln ordnade sig
fotfolket på fyra led, långs höjdkammen.
En annan afdelning fotfolk utmarscherade
med fladdrande fana ur fästningen. Det
var Willebrands värfvade soldater, som skulle
fylla luckan mellan sawolaksare och
vester-bottningar.
Annu några ögonblick fortfor rörelsen
inom de svenska leden. Här och der
af-lossades ett skott, för att pröfva afståndet
eller rensa fängpannan. Derefter inträdde
djup tystnad. Artilleristerne stodo orörlige
vid sina kanoner, med den rykande luntan
i hand. Allas blickar voro vända mot de
mörka linier, som då och då skymtade fram
mellan träden i det motsatta skogsbrynet.
Middagssolen sken dem rakt i anletet.
Vinden dref väldiga dammoln, som det
fiendt-liga rytteriet uppref från den torra marken,
upp mot höjden. — Men det var så äfven
vid Holofczyn, mindes de äldste veteranerne,
och vid Narva hade den häftiga snöyran
icke hindrat dem från att drifva den
åtta-dubble fienden på flykten.
De fiendtliga linierna voro nu
framryckte i skogsbrynet. Musköttpiporna
skimrade i solen, då de långa leden brötos i
mindre kolonner. De skäggiga anletena
uppe på höjden logo på sitt trumpna,
tvärsäkra sätt. »Kom bara hit», sade de,
»skola vi snart göra slut på saken.»
Deras officerare stälde sig framför fronten.
»Gören eder färdige!» ljöd
kommandoorden från den ena afdelningen till den andra.
Snart är fienden inom skotthåll.
Kapten Aberg, som för befälet vid kanonerna,
är icke sen att öppna elden. Men
afståndet är ännu för stort och kulorna göra
föga verkan.
»Så går det alltid», säger han åt
Svenske med en axelryckning, »när man icke
sjelf får sköta sitt vapen. — Om den gamle,
envise gubben låtit mig få behålla min
plats, der borta på andra kullen, hade helt
visst ingen fiende vågat sig fram på
slätten. »
Ryssarne hafva emellertid uppfört några
stycken på en höjd icke långt från de
svenska. Blixtarne följa tätt på hvarandra
från de små tallbuskarne som sticka upp
ur krutröken. Den ena styckekulan efter
den andra borrar sig in i sluttningen
nedanför det svenska batteriet.
Under skydd af denna kanoneld
framrycka de ryska fotfolkskolonnerna. Två
grenadierregimenten rikta sitt anfall mot
de svenska kanonerna på höjden. Under
liflig muskötteld rycka de fram öfver den
smala dalsänkning, som skiljer dem från
höjden. Utan att bryta sina led klättra
de uppför sluttningen. De ha tagit den
tunga muskötten från axeln, för att
använda honom som stöd vid uppstigandet.
Men drufhagelskotten bortsopa den ena
roten efter den andra af de gröna leden
och de återstående tumla i vild oordning
tillbaka.
Två nya regimenten framrycka nu till
grenadierernas understöd. De gå rätt mot
sawolaksarne och villebrandarne, som stå
längre ut på flygeln. Men desse nöja sig
icke med att lugnt afvakta deras anfall.
Med muskött på axeln, liksom rättade till
en mönstring, gå de honom till mötes
på halfva vägen. Den gråskäggige
mannen, som rider framför sawolaksarne, är
majoren Fieandt. Det var han som vid
Storkyro förde fram de sista hoparne mot
fienden och vid Selånger by med en
handfull bönder slog ryssarne på flykten. Vid
Narva lärde han för första gången känna
krutröken. Sedan dess har han gjort
tjugu fälttåg. — Hans kamrat till höger,
den gamle, buttre öfverste Willebrand, har
endast en batalj mer bland sina många
minnen.
Den första salvan går öfver
savolak-sarnes hufvuden. De hånle åt den ringa
verkan, som hans kulor göra. Nu äro de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Sep 27 18:33:49 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nu/1876/0315.html