307 »baronen får taga fanan om hand der uppe på redutten. Hör noga på signalen! I händelse af désastre eller retirade får flaggan icke sänkas förr än jag befaller det.» Då han yttrat dessa ord, gaf han sin häst sporrarne och red långs den svenska ställningen, i hvilken regimentena nu började ordna sig till striden. Alla Svenskes ansträngningar hade således varit onyttiga. Det tycktes vara hans olyckliga Öde, att allt hvad han företog skulle misslyckas. Han såg en stund efter generalen. Han hade icke ens anvisat honom en plats i den stundande striden. Strax till höger på höjden voro artille-risterne sysselsatte med att ladda sina kanoner. Hos dem, tänkte Svenske, skulle han vara välkommen, eller åtminstone vinna en friare öfversigt öfver stridsfältet. Den ena trumhvirfveln aflöste den andra. Med muskötten på axeln ordnade sig fotfolket på fyra led, långs höjdkammen. En annan afdelning fotfolk utmarscherade med fladdrande fana ur fästningen. Det var Willebrands värfvade soldater, som skulle fylla luckan mellan sawolaksare och vester-bottningar. Annu några ögonblick fortfor rörelsen inom de svenska leden. Här och der af-lossades ett skott, för att pröfva afståndet eller rensa fängpannan. Derefter inträdde djup tystnad. Artilleristerne stodo orörlige vid sina kanoner, med den rykande luntan i hand. Allas blickar voro vända mot de mörka linier, som då och då skymtade fram mellan träden i det motsatta skogsbrynet. Middagssolen sken dem rakt i anletet. Vinden dref väldiga dammoln, som det fiendt-liga rytteriet uppref från den torra marken, upp mot höjden. — Men det var så äfven vid Holofczyn, mindes de äldste veteranerne, och vid Narva hade den häftiga snöyran icke hindrat dem från att drifva den åtta-dubble fienden på flykten. De fiendtliga linierna voro nu framryckte i skogsbrynet. Musköttpiporna skimrade i solen, då de långa leden brötos i mindre kolonner. De skäggiga anletena uppe på höjden logo på sitt trumpna, tvärsäkra sätt. »Kom bara hit», sade de, »skola vi snart göra slut på saken.» Deras officerare stälde sig framför fronten. »Gören eder färdige!» ljöd kommandoorden från den ena afdelningen till den andra. Snart är fienden inom skotthåll. Kapten Aberg, som för befälet vid kanonerna, är icke sen att öppna elden. Men afståndet är ännu för stort och kulorna göra föga verkan. »Så går det alltid», säger han åt Svenske med en axelryckning, »när man icke sjelf får sköta sitt vapen. — Om den gamle, envise gubben låtit mig få behålla min plats, der borta på andra kullen, hade helt visst ingen fiende vågat sig fram på slätten. » Ryssarne hafva emellertid uppfört några stycken på en höjd icke långt från de svenska. Blixtarne följa tätt på hvarandra från de små tallbuskarne som sticka upp ur krutröken. Den ena styckekulan efter den andra borrar sig in i sluttningen nedanför det svenska batteriet. Under skydd af denna kanoneld framrycka de ryska fotfolkskolonnerna. Två grenadierregimenten rikta sitt anfall mot de svenska kanonerna på höjden. Under liflig muskötteld rycka de fram öfver den smala dalsänkning, som skiljer dem från höjden. Utan att bryta sina led klättra de uppför sluttningen. De ha tagit den tunga muskötten från axeln, för att använda honom som stöd vid uppstigandet. Men drufhagelskotten bortsopa den ena roten efter den andra af de gröna leden och de återstående tumla i vild oordning tillbaka. Två nya regimenten framrycka nu till grenadierernas understöd. De gå rätt mot sawolaksarne och villebrandarne, som stå längre ut på flygeln. Men desse nöja sig icke med att lugnt afvakta deras anfall. Med muskött på axeln, liksom rättade till en mönstring, gå de honom till mötes på halfva vägen. Den gråskäggige mannen, som rider framför sawolaksarne, är majoren Fieandt. Det var han som vid Storkyro förde fram de sista hoparne mot fienden och vid Selånger by med en handfull bönder slog ryssarne på flykten. Vid Narva lärde han för första gången känna krutröken. Sedan dess har han gjort tjugu fälttåg. — Hans kamrat till höger, den gamle, buttre öfverste Willebrand, har endast en batalj mer bland sina många minnen. Den första salvan går öfver savolak-sarnes hufvuden. De hånle åt den ringa verkan, som hans kulor göra. Nu äro de