308 sjelfve inom skotthåll. Ett kommandoord höres. Deras rotar sluta sig närmare tillsamman. De främre leden falla på knä, de bakre göra sig färdiga att öppna elden. Då slungar fienden sin andra salva mot dem. Hon tager i fanspetsarne och fäller deras gamle chef till marken. De främre leden resa sig utan kommando. De vackla och råka i oordning. De bakre aflossa sina skott i luften. Är det väl finnar, som så nesligt vända om till flykt? Aldrig förr hafva de svikit de svenska fanorna. Sjelfva fienden förvånas. En tredje salva som han riktar mot de oordnade hoparne gör förfärliga luckor i deras sammanhopade led. En plötslig skräck efterträder villrådigheten och vankelmodet. Utan att lyssna på officerarnes rop, skingra de sig öfver slätten och fly slutligen i vild oordning mot fästningen. »Stån och tänken på den ed ni svurit kung och land!» skriker Wrangel mot dem med af ansträngning hes stämma. Med värjan i högsta hugg rider han in på de flyende hoparne. Men rädslan har redan gripit för mycket omkring sig. Willebrands värfvade soldater som utgöra den andra delen af kolonnen ha äfvenledes råkat i oordning. Den gamle generalen faller sjelf, med krossad arm, från hästen och föres in till staden. Likaså öfversten Willebrand. De karelske dragonerne, ytterst på flygeln, ryckas bort i hvirfveln af de flyende. Innan ryttarne ens hunnit draga sina långa huggvärjor, eller fängkrutet fått matta glansen på deras nyskurade pistoler låta de modlösheten fälla tyglarne lösa på hästhalsen och skynda i ursinnigt fyrsprång genom det flyende fotfolket. Svenskes hjerta hade klappat af stolthet, då han såg hur willebrandarne och sawolaksarne framryckte i väl rättade led mot fienden. Nu såg han dem fly, utan att ens hafva brukat sina vapen. Han hade velat rikta kanonerna mot de fege uslingarrie. Fanns det då ingen, som kunde hejda dem? Han sprang från den ena kanonen till den andra för att uppmana ar-tilleristerne att skjuta på de förföljande fienderne. Ändtligen började Tavastländingarne att röra på sig. De skola inför svenskar-nes ögon aftvå den skamfläck, som sawolaksarne nyss satt på den, i så många strider helgade, fostbrödrafanan. Deras ryn kade ögonbryn och bistra miner säga äfven att när turen nu en gång kommit till dem, skola de visa att de kunna drifva fienden lika fort undan som han kommit fram. »Värjan ut!» kommenderar deras öfver-ste. Det är den tappre Bildstein. Det var han som för trettio år sedan, midt i den fiendtliga hären, bortsnappade konung Augusts bref till tartarernes höfding. Samma ungdomliga oförvägenhet blixtrar ännu fram ur de ädla, kraftfulla anletsdra-gen. Han uppmanar sina soldater att icke skjuta förr än de se fienden i hvitögat. De sluta icke sina rotar. Deras orubbliga köld förskräcker fienden. Redan åsynen af deras bistra, hotfulla anleten kommer hans mod att svigta. Inom några ögonblick hafva de tappre tavastländarne drifvit honom tillbaka in i skogen. Men deras seger är tyvärr icke långvarig. Då de se sina kamrater på flygeln fortfarande fly i vild oordning mot fästningen, gripas de af en oförklarlig rädsla. Det synes som skulle deras lätt vunna seger innebära en dold fara. Rådville blicka de in i skogen, derifrån det ena mördande skottet efter det andra blixtrar fram mellan trädstammarne. Deras åldrige chef ropar åt dem att ordna sig i divisioner. Men ett: »Höger om vänder eder!» ljuder då plötsligt öfver stridsbullret. Det är detta märkliga kommandoord, som ingen sedermera skall vidkännas, detta ord, som skall tvinga gråten i halsen på deras barnbarnsbarn, då de en gång finna denna olyckliga dag bland sina fäders minnen. I vild oordning störta de tillbaka mot ställningen. Deras officerare stupa då de vilja hindra de flyende. Af venstra flygeln finnas endast vesterbottningarne qvar. De hafva följt tavastländingarne på afstånd som hade de ej velat frånröfva dem segerns ära. Nu få de i stället endast skydda deras flykt. De anfallas af fienden från alla sidor. Men drufhaglen uppifrån höjden komma dem till understöd och i god ordning nå de sin förra ställning. På högra flygeln äro södermanländin-gar och dalkarlar under tiden sysselsatte att med lyfta värjor förfölja sina slagne motståndare. De hafva redan nått dalgången och stå nu i vägen för kanonernas eld. Deras officerare uppmana dem att stanna och ordna leden på nytt. »Stå! Stå!» skriker södermanländingarnes chef, den åldrige