310 Han har varat i tre timmar och äfven segraren synes trött att kämpa. Man tycker sig höra chamaden blåsas utanför vindbryggan. Men dess toner upprepas icke från vallen. Den stora fanan sväfvar ännu öfver redutten Faber och de små, hvita flaggor, som här och der uppsatts på vallarne, till tecken att fästningen vill dagtinga, försvinna med krutröken. Stridens bitterhet har varit för stor, för att fienden skall utan motstånd få närma sig vallen. Skottvexlingen börjar ånyo. De ryska par-lam entärerne, som skyndat fram för att hejda blodsutgjutelsen, nedskjutas tvärt mot allt krigsbruk. Ännu mer förbittrade öfver detta svar på sitt tillbud till dagtingan storma ryssarne vallarne. Striden utbreder sig om de närmaste boningshusen. Från tullhuset och corps de gardet mottagas fienden af en häftig muskötteld. Äfven från kyrkogårdsmuren, som en del tavast-ländingar håller besatt, och från fönstren i den bakom liggande kyrkan smattra mu-sköttsalvorna. Men fienden utbreder sig småningom långs hela vallen. Petarder och beckkransar komma snart det höga magasinet att stå i lågor. Kyrkans tjocka murar dere-mot motstå ännu länge fiendens kulor, äf-venså det något längre tillbaka liggande kronobageriet. Men fienden uppdrager nu kanoner på vallen. Drufhaglen sopa gatorna långs efter och smattra mot murarne. För-svararnes amunition är bortskjuten. Med svettiga, krutsprängda anleten, uppfläkta munderingar, utan hufvudbonader, irra de rådville omkring bland de brinnande byggnaderna. Hvarje hus är en fästning, som icke dagtingar förr än hon gått upp i lågor eller besättningen till sista man sprungit öfver klingan. Äfven qvinnorna deltaga i striden. Genom den täta krutröken synas deras blå och röda kjortlar fladdra för vinden, då de högt uppe på taken tillföra sina män och bröder ny amunition, ty äfven borgerskapet deltager med samma förbittring som soldaterne i försvaret af sin stad. En petard spränger kyrkporten. Mellan de rykande spillrorna utrusar en flock män. Det är knapt ett tjugutal. Deras unge anförare pekar med värjan upp mot redutten Faber. »Följen mig, bussar», ropar han under det han rusar före dem uppför vallsluttningen. »Stå!» kommenderar han, då de inkommit i redutten. »Hälften till sjösidan, andra hälften åt staden ! . . Hvad är detta, Lars? Ingen är här och flaggan blåser?» »Skola vi sänka henne, nådig herre? Han ligger ju der borta dödsskjuten vid stången». »Har Chamaden upprepats?» »Nej!» »Då är det icke vår sak, utan fiendens». »Nådig herre, nådig herms arm värker?» . . . »Se der äro de igen — passa på Lars . . . *der borta i hörnet. . . Hvem föll der-borta?» . . . »Endast femton qvar!» »Tillräckligt många, gamle Lars, för att vi skola få ett hederligt sällskap af dessa grönrockar . . . Stå de säkraste kar-larne vid grinden?» »Ja, Hans nåd». »Gif då hit gamle Flintas gevär. Han behöfver det icke mer . . . ladda det...» »Nådig herrn! Den sista kulan slukade den der grönrocken». »Hvar äro pistolerna?... De synes tveka. Nu storma de i stället fram uppför gatan. Var det kruthuset som sprang i luften? — Tryck er intill vallen, bussar». »Der ligger krutkällaren, men dörren är stängd», sade Lars, tvekande, då elden upphörde för ett ögonblick. »Nå bryt upp henne.» Dörren gaf vika för Lars’ kraftiga stötar. Innanför låg en stor mängd krutkärl uppstaplade och soldaterne skyndade att förse sig med ny amunition. Plötsligt syntes en djerf plan få makt med Svenskes tankar. »Rulla ut faten till dörren!» ropade han åt några soldater, som voro längst inne i källaren. »Slå af locken, — närmare tillsamman». »Nu komma de djeflarne öfver graf-ven», ropade i detsamma Lars uppifrån. »Tänd luntan och passa på när jag skjuter, bussar! Du tvekar karl», ropade han, då den soldat, som skulle utföra befallningen med rädd uppsyn rusade mot öppningen. »Gif hit», skrek han mot honom, i det