311 han ryckte till sig den brinnande luntan och förde henne till krutfjerdingen. Skottvexlingen hade upphört. Krutröken släpade sig i långa flikar Öfver redut-ten. Soldaterne satte gevär för fot. Deras hotande blickar följde gillande deras unge anförares åtgöranden. Han höjde upp luntan och lät blicken än en gång sväfva öfver det fängslande landskapet, som, öfvergjutet af rödaktiga solstrålar, utbredde sig nedanför honom. Der borta vid stranden susade furorna i skogsbrynet och vågorna sqalpade sin enformiga sång mot de grå strandklipporna. Sorl af röster, blandadt med kommandorop, uppträngde från grafven. En och annan kula for hvinande öfver bröstvärnet. Han kastade en frågande blick på Lars. Denne svarade på samma sätt med en trumpen nick. Ett uttryck af trotsigt allvar bredde sig öfver hans bleka anletsdrag. Säkert och stadigt förde han luntan mot den öppna krutfjerdingen. Men innan hennes röda sköre fått vidröra krutmassan, rycktes hon ur hans hand. »Ma foi, unge vän...» sade Meijersdorff i det han kastade luntan utefter gräsmattan, »jag tror, parbleu att ni vill hafva er gynnade rivals angenäma sällskap till himmelriket?» »Herr baron ...» stammade Svenske förvirrad. »Sacre nom de Dieu . . . inga extravaganser! — Att efter en hel dags fasta göra en sådan resa, parbleu, vore det icke mer än min dåliga mage kunde tåla vid . .. Men de våra hafva ju segrat.. . Ryssame springa ju som riktiga ankor der nere i vassen.» En liflig gevärseld hördes i det samma från grafven. »Han börjar uppklättra för vallen», skrek Lars, otåligt. »Ni hör hvilka som segrat», svarade Svenske allvarligt. »Sakta, min unge vän! Skall man dö för fäderneslandet skall det vara så att någon ser det... Fi donc!. . . En adelsman låta spränga sig i stycken i ett dylikt råtthål». »Ingen är för god, men mången för dålig», sade Svenske, hvars otålighet öfver-gick till raseri till följd af baronens hånfulla ton. Släppande den brinnande luntan som han upptagit, drog han värjan och rusade mot baronen. »Inga extravaganser», hviskade baronen försmädligt i det han slog värjan åt sidan med handen. »Kusin Ulrikas sköna själ, på den der lilla stjernan, kusin vet, kommer aldrig att formera bekantskap med er tappra själ... om ni så här sans fa$on vill mörda hennes trolofvade». »Trolofvade . . .» mumlade Svenske i det han förvånad tog några steg till baka. »Skynda er, nådig herre», skrek Lars i det samma. »De storma redan från alla sidor». »Upp bussar med fanan!» skrek Svenske, i det han, iemnande baronen, och med värjan i högsta hugg rusade mot några ryska soldater som höllo på att klättra öfver krönet. Men det var för sent. Det fans ingen längre som kunde följa honom. Ett regn af kulor slog smattrande mot pålverket bakom. Utan ett ljud sjönk han ned på den sönderskjutna fanan. I staden rasade ännu striden. Väldiga flammor ringlade sig upp mot himlen från de brinnande husen. Det var icke längre en kamp, det var ett blodbad. — Men småningom öfverröstades de mördades jämmerrop af segrarnes vilda dryckessånger. Genom den bortdragande krutröken smögo sig solstrålarne än en gång upp mot den höga redutten. De bleka anletena der uppe logo så mildt mot dem, de blodiga vapnen blixtrade på ett så underbart sätt mot den mörka gräsmattan. Der nere vid stranden förgylde de det täta, vajande löf-verket och kommo de sqvalpande vågorna att glittrande fara ut öfver det vida vattnet. — Först långt borta i fjerran, der mörka allvarliga furor tecknade synranden, miste de sin glans. Endast ett sällsamt, blekgult skimmer tydde här på den dag som lyktats. XVIII. Det var en kall, solig höstafton 1742. Luften var hög och blå. Tornspiror och fönster blänkte som guld i den röda aftonbelysningen och vid Skeppsbron speglade de många skeppen och jakterna sina hvita, slakt hängande segel i den lugna vattenytan. Inne i gränderna rådde deremot redan skymning. Det var till och med svårt att