313 »För mig kan du gerna sitta i femtusen år der borta på bänken» sade perukmakaren i försmädlig ton, »och dricka öl så att det växer brunnskrasse om halsen på dig — utan att jag skall kännas vid dig, din ilskna kanalje». »Sakta, sakta go’ vänner» återtog åldermannen i medlande ton. »Slå dig ner igen, bror Flåberg. — Skola gamla vänner råka i lufven för det minsta ordkäbbel? — Nej — salig gumman hade nog rätt, då hon sa’ att» . . . »Betala — jungfru!» skrek slagtaren ännu högre, i det han satte sin gröna kar-pus på hufvudet och slog på kullen med handen. »Nej, hör nu, bror Flåberg»® fortsatte åldermannen bevekande i det han fattade honom i rockskörtet. — »Hvad är väl detta för komedia? — Förr i verlden gaf man hvarandra ett godt glåpord eller torr-bultade hvarandra, så godt man förmådde, men se’n var allt bra igen. Hvart ska’ det väl dra’ hän om alla gamla vänner bli’ så snarstuckne som bror». »Jag . . . menniska . . . förstår mig icke längre på skämt. Förr tänkte icke heller en välaktad borgare att skämta med sina gamla vänner — men nu är allt tillåtligt, förstås! Är det väl annat dagligdags än politik och gräl? — Men det var då en satans slyna! — Jungfru — en mugg godt starköl till. . ! Inte? ... Se bara hur hon klottrar figurer på brädlappen. Knäpp henne på näsan perukmakare med räknetaflan, så att hon skyndar sig litet fortare. . . Men hvad är det väl för en gynnare?» af-bröt han sig sänkande rösten i det han sneglade åt dörren. »Ser ut som han hade ondt samvete, den krabaten. Se hur han smyger sig som en fluga efter väggen». Den som på detta sätt ådrog sig slag-tarens uppmärksamhet var en medelålders man, klädd i en hvit manchett-skjorta, röd-stickad tröja och vida holländarebyxor. Rundskor och slokig sjömanshatt, ombunden med en tågända, fulländade klädseln. Utan att låtsa om att han såg sig uppmärksammad, slog han sig ner vid ett mindre bord mellan fönsterna. »Hör hit, vackra Fiken! Ett qvarter Rhenskt af godt slag», ropade han, i det han satte sig och slängde hatten på bordet. »Sådan skräflande öfversittare», sade Smedman i det han makade sig närmare slagtaren. — »Alla dagar nytt folk. — Förr såg man icke ett nytt ansigte på hela långa året — gamle Johan Pfeiffer, som stod der bakom disken, i sitt gröna förkläde och snusbruna rock, kände också hvar kund bättre än den onde känner Sikla’-bröderna — ja det var andra tider förr i verlden. . . men allt blir sämre och intet bättre . . . Botten opp go’vänner,sa’ jätten, drack ur sjön!» »Det synes att han kommer från långresa», sade perukmakaren eftertänksamt. »Se bara hur hans tofviga hår hänger ner i synen på honom. — Kanske det är en finnskeppare?» »Hör hit, landsman», ropade slagtaren, hvars nyfikenhet stegrats till det yttersta. »Hvad nytt utifrån?» »Guds fred go’herrar! — Kännen I då inte den sorgliga nyheten att svenska hären är tagen till fånga på finska bottnen?» »Bah! Det står ju i alla avisorna», inföll perukmakaren, af bry tände. »Hvem böfveln tror du bror läser de dumma avisorna», sade slagtaren med en föraktfull blick på den siste talaren. »Ser för resten icke i bok på hela långa året. Stopp och belägg för sån’t. Hvad rör väl en hederlig borgare att höra att folket an-nanstädes är galet och slagtar sin nästa . . . Men slå sig mans ner här min herre. — Roligt dock att höra något utvärtes ifrån. — Fast vi förstås icke höra till storfolket kunna vi väl tömma ett godt glas rhenskt om det kniper». »Borgerskapet i Stockholm må för böfveln i våld icke ställa sig till baka för några utländska orters» — sade den okände i det han bugade sig och tog plats bredvid slagtaren. »Å-ja — skam till sägandes var det icke heller så dåligt förr i verlden», inföll nu åldermanuen i det han rätade på sig — »men hur var det min herre med nyheten? . . . »Sådan förbannad utbasad kannstöpare bror är» — afbröt slagtaren. — »Har du då icke fått nog i dina da’r af nyheter. — Hela förmögenheten, hus och gård, gick ju åt på partier och annat sattyg. Ska’ dina vänner, som hjelper dig fram på ålderdomen, också dra’s med i eländet? — Låt du mans hin håle bäst han gitter hållas med knektarne och herredagsmännen och