låt hederligt folk i fred få sköta sina sysslor». »Ryssen har tagit hela Finland» sade den okände allvarsamt. »Hm!» »Och snart lära vi väl få se h^ns ga-lejor på strömmen». »Så, ingenting annat... Vet då min herre att jag i dag köpt en stor slagtoxe för mindre än halfva värdet och nu ha vi tömt fem stop hvar. Hvad säger mans om den kommersen? Hä! . . — »Ha ni hört skrifvare Lars nya visa?» af bröt perukmakaren. »Vismakar. . . uff» . . . pustade slagtaren något förvånad af af brottet. — »Nå så sjung ut då, få vi höra på skrifvarlåten». — »Hör mans på då!» »Gardesgossar all, hafva hjelpt på fall Svea land och hela riket. Sparat lif och blod, visat ringa mod spelat gäck för alla ryssar och förtjent blå påkekyssar. Vi ock ganska sannt, ha’ oss här bekant att Er’ dater varit slätta. Fast uti vår stad, I på vaktparad efter vanligheten sprätta. Näsan högt i vädret, fastän rädd om lädret I på Castenhof Er sätta. Och af kronans pung, som ej mer är tung Edra tomma magar mätta. Borgargossar blå, som har lust att slå om det en gång skinnet gäller. Låt oss allihop, hvar en gardes-glop ge’ en örfil, så det smäller! Ingen inqvartering eller nå’n förtäring skall man gifva slika mesar. Vill det gälla mer innan kort man ser att vårt borgerskap sig reser». »Nå den var då förbaskadt rolig, den skrifvarlåten» skrattade slagtaren, »ja så går det, när hararne skola leka krig». »Ni gör orätt, go’herrar, att tala illa om knektarne», sade den okände allvarsamt, när skrattet tystnat. »De kunde inte stort göra i allt eländet på svenska sidan. Om inte de höge herrarne, som hörde till tullsocieteten, hade befalt gardesbussarne att lägra sig alldeles vid sjökanten, der de döde båtsmännen voro nermyllade, hade man inte kunnat veta, hvar hararne haft sin gång. Men nu ville de förstås hafva inkomsterna af tullen. — I skolen tro go’herrar att det var en förfärlig syn, der de fingo ligga i jordkulorna hela förlidna hösten i ände .... Här och der låg en arm eller en fot uppe ur den tunna mullen. . . Längre fram mot julen, då det idkeliga snöslasket började, vore väl bussarne något skyddade för kölden, men af den stora fuktigheten ruttnade och möglade kläderna in på bara kroppen. — Nej, go’herrar, inte var det bussarnes fel att det vardt en så slätt utgång på den kampanjen!» »Wrangel visade dock ett oförlikneligt mod i Willmanstrandska affären», afbröt åldermannen ifrigt. »Tala om folk och fä på samma gång», afbröt slagtaren snäsigt. »Wrangel är en ärans man, en af de gamle kärngub-barne .... Nej det är den der mesen Bud-denbrocken, som fört olyckan med sig. — Han hörde sjelf till satans anhang och förledde vår hederlige Lewenhaupt att göra det ondt var. Wrangel lemnade han ju vackert i sticket vid Willmanstrand.... Han hade tretusen, ska’ ni veta, och Wrangel fyra tusen. Hade nu Wrangel haft hans tretusen också, hade han haft sjutusen och då hade fienden varit kaputt. Det är så klart som korfspa’. Prata då om att icke Buddenbrocken är en förrädare . . . Hä? . . .» »Stupestocken blir väl också hans lön», sade den spenslige perukmakaren tvärsäkert. »Men hvad säger ni, go’herrar? Den tappre Wrangels skål. Han var en af den gamla goda tiden!» »Allt blir sämre och intet bättre» sade Smedman, i det han med eftertänksam min satte ölstopet ifrån sig. — »Hvem frågade väl i salig kungens tid efter hvems felet var? . . . Frös och svalt gjorde man. Men det fanns hjerta i kroppen på folket. Fienden stod öfver oss både på sjökanten och vid norska gränsen. Här hemma dogo de för pesten såsom flugor — men aldrig talade man så mycket som ett ondt ord om hvems felet var. — Kom fältskären någon gång med sin påse och man fick baggesöta och libstickerot — någon gång boskaps-teriak och ättika om det var mycket illa . . . ja då fick man vara nöjd och med en tro-