319 allt färdigt i sitt concept, hvilket endast behöfver något corrigeras till skrifarten» afbröt Lagercrantz, skrattande. — »Det innehåller äfven mitt sentiment. — Jag har gifvit den gynnaren en coup de dents, fast nog kunde han hafva förtjent än mer af mig. — Men mannen vill blifva af med lifvet» fortfor han med ett öfvermodigt hånskratt under det sällskapets beundrande blickar riktades mot honom. — »Han skulle krossa mig! — Ha, ha, ha — jag, som icke var mer än adelsman; men ärlig svensk adel kan nog uppväga hundra liffländska baroner ... A propos baroner, vi få icke glömma, Meijersdorff, de signa, jag markerat för nästa sammanträde —• en cas de besoin!» — »Nej hvad förslag?» hördes under den tystnad som följde härpå, slagtarens väldiga basröst ut ifrån källarsalen. »Hvad förslag? — Vet ni inte skäms? Skola ni redan gå er väg? — Understå er blott! — Understå dig, Smedman, din gamle mes till ålderman? Det var som jag sa’ . . . Salza tog fast generalen vid Ensta och nu vakar en officer och 100 man af gardet dag och natt öfver honom. —■ Nej hör nu på hvad jag säger. — De göra ronden genom min bakport... Vi dricka ännu ett stop? Hör hit, flickmenniska! — Ett stop äkta rhenskt, hör hon, och fyra rena muggar. Neej, säger jag, inte ett ord mer, sa’ klockarn läste in presten i sakristian. Det gör er vid djefvulen alls intet ondt, gossar...» »Men hvar tog denne munsiör Bisott eller Biså vägen .. . Hör nu! Ska’ herrn höra hur grå-suggorna gnaga, efter herrn lurar så der i vråarna. Här lyssnar mans icke, kan han få veta, på annat folks kärlekshandel ...» Slagtarens glåmiga ögon glänste, då han såg hur kamraterna raglade vid bordet. Han kastade af sig sin fläckiga rock, knäppte upp den långa västen ända till halsen samt sjöng eller snarare skrek med sin hesa basröst. »Säg mig nu bröder, hvad finnes väl bättre än vin från söder?» »Hvem talar väl folket om derute? Jo om ryssar och turkar, riksdag och partier» — återtog han, då ingen svarade, »sån’t ska’ man aldrig lägga sig uti. Tacka vet jag partierna och leveranserna, sa’ bror Kj erman, och det säger jag också, för de ha’ gjort mig till rik karl på två år, skam till sågandes — men hvar finnas nu glada, trefliga menniskar, som vi fyra? — Rent af utdöda — men noch ein stock sa’ tysken — skål monsieur Herr Bisot! Det var ju så du hette? Hur smakar ölet? — Bättre hos fader Turgot, var det? — Men skulle vi icke rätt och slätt kunna dricka brorskål — jag har, skam till sågandes, ett hus der uppe på regeringsgatan bredvid Bud-denbrockens. Der ska’ ni få bo till döddagar, om ni vill hålla till godo — Se så, öppna korpgluggarne nu, mäster hårtång, får du stå fadder — Hvad för slag? — Vill herrn icke göra besked i vinet, när jag stigit upp för herrns skull!» — skrek slag-taren, ursinnig, i det han slog vinglaset i väggen, så att det splittrades i smulor. — »Nå hvarför står du då och menar och menar och väger på hufvudet? Tror du kanske att jag icke druckit brorskål med grannare peruk än din i mina dar. — Trå ta mig om jag nånsin går på något kaffehus mer. — Dåligt folk, snarstucket folk! —• Gamla kärnrasen den är utdöd, alldeles som hornboskapen. — Hör hit, jungfru nos-grann! Hvad har hon klottrat upp åt sig på brädet? Hvad för slag? — Femton plåtar, sa’ hon. — Nå så skynda sig då, skrek roddermadamen åt rospiggen, som satt på grund». Mäster Flåberg närmade sig dörren utan att ens taga rocken på sig. »Se så, stanna nu Flåberg, för stopp och belägg, säger perukmakar Reincke». Den spenslige perukmakaren hade så nära fallit under bordet, då han skulle fatta den högväxte slagtaren i kragen. Denne lugnade sig emellertid ganska hastigt, då han icke mötte annat motstånd. »Hvad förslag? — Redan gå?» — skrek han. — »Nej stopp och belägg. — Nu ska vi alla tömma försoningsbägaren. — Nattstånden ovänskap, och nattståndet dricka luktar illa. Hör hon, flicka lilla, ett mått af det bästa — men tappa inte grumset med». — De fradgande muggarne tömdes omigen och flere gånger omigen. Då slagtaren sent omsider vandrade hem, efter att med tårar i ögonen tagit afsked af den spenslige perukmakaren, var det Bisot, som fick leda honom hela vägen. Det var äfven till honom, som han anförtrodde under det strängaste tysthetslöfte, att enligt hans ringa uppfattning var det verkligen Budden-