320 broeks skuld att tiderna voro så dyra och att hafretunnan kostade en daler mer än under förlidna året. Men välkommen till mig, när bror vill», slutade han sitt tal — »för jag bryr mig icke för ett halft runstycke om hvad den mesen Smedman pratade om dina partier vid riksdagen. Han lefver nu på nådebrödet förstås, gamle kraken, och är derför litet ilsken på hyggligt folk. — Nej, kom mans bara hem, ska’ bror få det bästa rummet. Se så kom nu! — Godt öl ur ordentliga stop-mått . . . inte sådana der fingerborrar, som dessa halfstopen .... Nå så välkommen då till härnäst». — Med dessa ord skildes de båda vännerna åt. Strax derpå lyckades den värde åldermannen att fatta ett säkert tag i sin portkläpp. XIX. Det var en vacker, solig vinterafton. De gröna slessings gardinerna för fönsterna till biskopens lilla, tarfiiga rum, två trappor upp vid Storkyrkobrinken, voro half-slutna. Genom öppningarna kommo solgranden dansande, i täta ljusknippor, genom rummet. En hög länstol upptogs af prosten Sinius. Midt emot honom vid skrif-bordet satt biskopen. Denna gång gälde prostens öfvertal-ningsförsök helt visst någon vigtig fråga. Den varsamhet och grundlighet, hvarmed han inledde henne, gränsade nästan till det löjliga. »Det är ingalunda min tanke att lasta kunskapen om andra folks seder och bruk», svarade Juslenius på en af hans frågor. »Hæc sunt facienda, neqve illa omitenda, säga rpmarne. Men kunskapen om vårt eget bör gå i främsta rummet.» »Nihilo nihil fit» — svarade prosten med en misstrogen skakning på hufvudet. »Om man icke känner något annat än sig sjelf, torde det vara svårt att utveckla sig. Vår ungdom har större svårighet att af en lysande, öfverlägsen tanke bringa fram något verkligt, än våra grannar att af ett solgrand skapa hundra volymer.» »Vår ungdoms stora lust efter utländska resor qväfver de gagneliga företagen.» »Min ärade bror har rätt härutinnan. — Men om de utländska resorna äro så ‘skadliga, hvar skall då våra unge män få afhöra sådane lärde som en Bass och Bec-ker i Halle, kemister sådane som en Stabell, filosofer som Wolf i Marburg, Ques-nay i Paris, Trochin i Amsterdam, Albi-nus, Gravesand, Boerhave, Haller och van Swieten i Leiden, och . . . .» »Jag har icke sagt», inföll biskopen med hetta, »att icke den svenska vetenskapen bör söka lärde mäns råd i alla land — min käre bror har i sanning ganska litet af de gamles konst att höra på hvad som säges innan han svarar. — Jag har endast sagt att vår ungdoms lust efter utländska resor qväfver många gagneliga företag och jag påstår nu att samma uppfattning hvarken är orätt, falsk eller vilseledande.» »Skulle det då icke vara af lika stor nytta för vår ungdom att på närmare håll få deltaga i striden mellan Lockes och Leibnitz’s tillhängare än att strida för Gyllenborg eller Akerhjelm?» »Hm! . . . Tvärtom.» »Enligt min ringa tro är det Causas im-pulsivus eller moventes seu inductivus, det är de drifvande orsakerna till resan, som man i första hand bör fästa sig vid. Dessa utgöra nämligen antecedens eller det som går förut. Först derefter eller genom de rön, som man vet att den resande inhem-tat, hvilka vi ju här kunna kalla media con-cludendi, jura & rationes eller slutmedlen, kan man i rätt ordning komma till conse-qventiam ex præmisso, det är påföljden. Ett motsatt förfaringssätt», — fortsatte han, då biskopen endast svarade med ett sakta mummel — »är både skeft och vilseledande. Man kommer ofta till conse-qventiam ex præmisso, der omöjligheten ta ges för verkligheten .... För att endast hålla oss till de sista dagarne, hur har man icke behandlat Buddenbrock under juldagarne? Ingen har dock lyckats bevisa sanningen af premisserna, hvilka här voro sjelfva libellens tillmälen.» »Så», sade biskopen i det hans rynkade ögonbrynen. »Det var alltså dit min käre broder syftade med sin svartbäckslatin. — Men Lewenhaupt och Buddenbrock äro förrädare. De skola som sådane behandlas, hoc est på intet annat sätt än såsom förrädare. » »Lewenhaupt må min vördade bror kalla så, men icke Buddenbrock. Har icke