324 »Ulrika är hos min far», svarade Buddenbrock. Hvar baron Meijersdorff håller hus är mig deremot fullkomligt likgiltigt.» »Henrik», inföll friherrinnan förebrående. »Att så förolämpa en af de bästa vännerna till vårt hus!» »A propos baronen», skyndade Laforme att infalla. »Var det ju en förfärlig nyhet att fänrik Tallklang dukat under i vinterkampanjen.» »Ah, Faimable gar$on!» inföll fröken Liewen, »han som oupphörligt berömde sina förträffliga egenskaper, sitt vackra hår och sina nya propra kläder?» »Och som ständigt skröt öfver den gunst han hade hos fruntimren?» »Just han, mitt herrskap. Han förkylde sig, le pauvre homme, helt oförmodadt i kajutan på jakten Hartassen och en vacker dag seglade han på egen hand öfver till de elyseiska fälten. För mången dam här i staden torde det vara en rätt artig förlust?» »A propos fänrik Tallklang», inföll fröken Liewen, »hörde man någonting af den unge mannen, Svenske, eller hvad han hette, hvilken en tid gjorde så mycket uppseende här i residenset?» »Certainement. .. Han lär ha stupat på något curieust sätt i Willmanstrandska aktionen?» »Man kunde se på hans blå, stirrande ögon och konstiga later», sade friherrinnan, i det hon flyttade sig högre upp i länstolen, »att det var en sådan der boute-feu, som endast skulle stifta oreda dit han kom.» »Svenske är min vän, min mor», sade Buddenbrock allvarligt. »Han uppförde sig som en i allo tapper och modig man under kampanjen. Många sådane män i vårt gamla Sverige och vi skulle må hända nu haft det mycket annanledes.» »Quel ferveur, mon ami?» utropade Laforme, i det han reste sig, »jag vill den unge mannen i sanning intet ondt. För mig må han gerna ha visat så mycken feghet som helst mot våra fiender.» »Svenske feg?» frågade Buddenbrock med en viss häftighet. »Det var en ny sida af honom. Med ännu öppna såren efter fäktningen vid Willmanstrand, rymde han från ryssame och uppbådade på egen hand en stor skara bönder i Karelen, med hvilken han i sanning gjorde våra fiender större atbräck än alla dessa lärda återtåg, som skedde efter franskt recept, fast han till sist olyckligtvis lär ha stupat...» Han afbröt sig plötsligt. Ett sällsamt qvidande läte susade genom rummet. Det var som skulle ett af sorgen pressadt bröst i en enda suck sjunkit till hopa för någon ny, oväntad, gränslös olycka. Dörren till matsalen stod öppen. När första häpenheten gått öfver och kaptenen med armstaken i hand utsträckte äfven hit sin undersökning, sade han sig icke kunna upptäcka det ringaste och i rummet innanför hördes generalens röst i lugn öfverty-gande ton samtala med vaktofficern. Han stängde dörren efter sig med en axelryckning, liksom hade han dermed velat frigöra sig från den obehagliga känsla han rönt, och lemnade rummet. De öfriges inbillning var emellertid i hög grad uppjagad. Den ena gissningen aflöste den andra och det dröjde en god stund innan samtalet kom att röra sig kring andra ämnen. »Det lär ha varit en hård strid vid Willmanstrand», sade slutligen prosten. »Det har alltid varit sagdt att den unge mannen stupade* der. Han är biskop Jus-lenius’ systerson och jag har hört det af biskopens egen mun.» »Lappri, — nu för tiden är det icke ovanligt», svarade friherrinnan, »att döma efter vitnesmålen i min mans, generalens process, att de döde uppstå.» »A propos, Willmanstrandska aktionen», inföll Laforme, »sade min vän Schulenberg i dag att hela fältet skulle ha krälat efter bataljens slut af fallne ryssar, alldeles som en myrstack i sommarvärmen.» »Ah! Fi donc ... — kusin Laforme», utropade fröken Liewen med en afböjande rörelse. »Pardon, mille foi pardon! Jag tänkte för mycket på 1’ami Schulenberg. A propos Schulenberg, hvilken lysande choque beskref han icke för mig i dag på morgonen, Ah, chère Liewen, ni ryser öfver mitt ba-dinage. Enfin! En kavallerist sticker sällan ihjäl sin motståndare nu för tiden, han rider endast helt makligt omkull honom, men hur ståtligt ser det icke ut då han trafvar fram öfver fältet! Moritz af Sachsen skulle ha sett hvilken choque baronen gjorde i spetsen för karelske dragoneme och han skulle genast gjort honom till general, påstod han.»