323 »Jag vill verkligen minnas något dy-O O O J likt. — Han lär hafva flytt undan till en bastion och ville döda baronen, då denne uppmanade honom att angripa fienden.» »Ack hvad jag minnes väl hans långa förfärliga betjent — men Madelaine fick genom hans oförskämda framfusighet ett efterlängtadt tillfälle att förbjuda sin dotter att besöka gamla Beata. Gumman gjorde sitt bästa för att uppfylla flickans hufvud med alla möjliga barnsligheter. Hvad den gamla inhemska adeln har ringa nobless uti sig? . . .» En stund derefter suto Laforme och fröken Liewen vid ett svart, lackeradt bord sysselsatta att spela kometen, sällskapsspelet på modet. Midt emot dem suto friherrinnan Buddenbrock och prosten Sinius, hvilken senare, tack vare de holländska dukatpåsarne, långt ifrån var någon sällsynt gäst vid hennes afton-cirklar, oaktadt han hörde till motsatta partiet. Friherrinnan hade åldrats mycket på det sista året. Fårorna i hennes panna sökte det skickligt utlagda sminket fåfängt att dölja. Hennes Ögon hade visserligen ännu qvar sin fulla skärpa* När hon såg upp från korten och lät sina blickar irra kring rummet uppenbarade dessa blickar samma oändlighet som förr af viljekraft och ihärdighet. Men hennes händer sjönko ner på bordskanten, blickarne irrade tankfulla, nästan drömmande, öfver den urblekta sammetsplysen, som utgjorde väggklädnaden. Plötsligen reste hon upp sitt stolta hufvud. Det var blott en ofrivillig svaghet som smugit sig på henne. »Ack förlåt mig, mina vänner», sade hon i det hon med verldsdamens förbindliga leende, vände sig mot sina medspe-lande, »kusin Laformes dystra berättelse riktigt konsternerade mig och kom mig att glömma min skyldighet som värdinna. — Hur var det, cher ami», fortfor hon vändande sig till Laforme. »Ni lofvade ju att berätta något om de moderna tidsför-drifven i Paris medan ma soeur delar ut korten? ...» »Som jag nämnde», svarade den tilltalade i det han kastade en förtjust blick på fröken Liewens hvita händer,» det rådde inom familjerna comme il faut i Paris en riktig rage de decoupures . . . Hvar och en hade en liten sax i fickan. Man inviterade hvarandra att klippa sönder rara kopparstick. Ack hur väl jag kommer i håg då den lille abéen svimmade, när han råkade sticka sig i sin lilla hvita hand! Det var hos hertiginnan af Maine. Ah! Nom de Dieu, hvad Malezin och Saint Aulaire skrattade.» »Men hvarifrån fick man då alla dessa rara kopparstick?» inföll prosten Sinius, som oroligt väntade att spelet skulle taga sin början. »Från messböcker, almanackor och andra gudliga skrifter», sade Laforme med ett visst försmädligt leende. »När de voro färdiga satte man dem på eldskärmar, askar; man kolorerade dem, och gjorde riktiga genretaflor af dem genom att förena de urklippta figurerna från flere kopparstick: såsom Absalon i trädet, David och Poti-far . . . Ah, mina damer, jag kände riktiga mästare i den konsten.» »Men detta var väl icke enda tids-fördrifvet hos cercle å la mode?» inföll fröken Liewen, då prosten drog sig till baka med en min af sårad värdighet. »Nej, chère amie — man spelade Tric, gjorde blommor, broderade garniturer till roben, gjorde veckade garneringar, falbola-ner å la Marly ...» »Man fördref väl der som här sin tid i syndig lättja och sömnaktighet», sade prosten, med en blick på Laforme. »Mort de Dieu, endast presterna, ers högvördighet. Medundantag af de verlds-lige abéerna hade kleresiet knappast tillträde till societeten. Hvad skulle väl de stackars menniskorna göra? — För en kavaljer af god ton, var det indispensabelt», fortfor han, vändande sig till friherrinnan, »att ega ett litet etui innehållande en liten guldnål, något silke, fingerborg, dagens pasquill och en aire å la mode. I en cercle å 1’anglaise fordrades detta af etiketten lika så strängt som en dams å ouvrage, i hvilken, som man tror sig veta, det icke får saknas muschdosa, karmin ...» Friherrinnan fäste en skarp blick på talaren, men kapten Buddenbrocks inträde räddade Laforme från följderna af hans närgående undersökning. »Men hvar är la belle Ulrique?» frågade slutligen Laforme, under den tystnad som följde. »Är hon lik den förtrollade prinsessan, som icke visade sig förr än solen gått upp ? . . . . Och vår baron, som låter så länge vänta på sig!»