326 något af det sällsammaste och underbaraste som finnes mellan himmel och jord. För tillfället undanbad han sig emellertid alla spörsmål. Det var ingen med hvilken generalen hellre samtalade än med sin dotter. Ulrika var icke mer den koketta verldsdamen som på den kungliga asemblén ådrog sig allas blickar, eller den glada, lifliga flickan, som under Liljeholmens ekar narrade kavalje-rerne till det ena hoppet vådligare än det andra för att få henne till vif. Ifrån den dag, då modren, till följd af Lars’ besynnerliga anklagelse, fått kunskap om hennes förhållande till Svenske, hade hennes väsen undergått en märklig förändring. I stället för att skämta öfver hvarje aldrig så platt ord, som Laforme hviskade henne i örat, var hon städse tyst och allvarsam. Men hon intog detta oaktadt allas hjertan genom sin enkla okonstlade vänlighet. Blott en enda gång sedan Svenske lem-nade hufvudstaden hade hon uppsökt gamla Beata. Denna hade häftigt insjuknat och det var hennes mor, som bad henne att se till den gamla gumman. Här hade hon fått höra, att Svenske stupat vid Will-manstrand. Men om hon än för sin gamla vårdarinna gaf luft åt sin smärta vid denna oväntade underrättelse, kunde likväl ingfen af hennes närmaste omgifning märka någon förändring i hennes sätt, denna dag lika litet som alla andra. Endast Meijersdorff, som nyss förut hemkommit från kriget och allt enträgnare anhöll om hennes hand, tyckte att hon denna dag visade sig mera kall och likgiltig än någonsin förut. Då han icke upphört med sina böner hade hon slutligen gråtande slagit sin arm kring fadrens hals och bönfallit om att icke tvingas i sina känslor, hvar-till denne med rörelse samtyckt. Efteråt hade hon af sin bror fått höra att Svenske lefde i rysk fångenskap och skulle återkomma efter krigets slut. Detta hopp hade hållit hennes mod uppe. Det var den ljusa punkt, kring hvilken hennes tankar hit tills sväfvat i sorgsna stunder. Samma afton som föregående händelse tilldrog sig i friherrinnans sällskapsrum, hade Ulrika tillbragt skymningen under samtal med sin far. Hans sinne hade varit i hög grad upprördt. Hans motståndare hade samma dag utkastat det påståendet att alla de originaldokument, hvaraf han lemnat afskrifter, voro falska och förklarat att de först kunde stödja sina åsigter på dem, när de fingo se dem i original. Detta yrkande hade han långt förut med yttersta häftighet afvisat. Meijersdorff, hvilken under hans fångenskap vid flere tillfällen visat sig vara en god och tillgifven vän, hade emellertid lofvat att lemna dem åt konungen personligen. Denne, hade baronen sagt, var allt för lif-ligt intresserad i sina gamle krigskamraters öde, för att icke till slut låta sin motvilja mot hans maka fara och söka rädda honom. Han visste också att konung Fredrik aldrig hyste långvarigt agg mot någon och han kunde derför icke annat än gilla denna plan. Ulrika hade äfven rådt sin far till detta steg. Oaktadt sin motvilja för baronen, ansåg hon honom likväl ur stånd att missbruka hennes faders förtroende. Hon hade alltid hört honom framställas såsom förebilden för en sann ädling och då betjenten anmälde att Meijersdorff hade vakten och önskade ett samtal med generalen, sökte hon än en gång med några uppmuntrande ord att skingra sin fars tvehåg. Hon väntade utanför i salen att samtalet skulle taga slut. Mörkret inbröt. Den ene vandraren efter den andre skyndade förbi i månskenet. De vände sig om och sågo nyfiket upp mot fönsterraden. Utan att hafva egt något hopp, kände hon sig nästan sviken i sin väntan, då de vände sina främmande anleten mot henne. Men ljudet af deras steg dog bort och återigen var det endast de månlysta, glittrande snö-drifvorna som mötte hennes tankfulla blickar. Hon tröttnade slutligen att vänta. Den stora salen gjorde, i saknad af sin vanliga inredning, ett intryck af ödslighet, hvilket ännu mera ökades af den egendomliga belysningen af månen från ena sidan och skenet från de flämtande kolen i spi-seln på den andra. Midt emot fonsterna var en stor spegel infattad i väggen. Till venster om generalens dörr hängde en stor hautelissetapet i granna färger, föreställande någon händelse ur gamla testamentet. Med undantag af det prydliga, fast tunga gipstaket, var detta de få minnen, som funnos qvar efter den glans, hvarmed salen i forna dagar varit inredd.