327 Dörren till förmaket stod öppen. Der inne hörde hon hur Laforme skämtade med fröken Liewen. Hennes bror nämnde Svenskes namn. Detta var en stark dragningskraft. Med tysta steg, liksom hon trott sig göra någon dålig gerning, smög hon sig öfver golfvet. Men hon hade icke hunnit halfvägs, då några ord som yttrades der inne kommo henne att vackla till baka. Med ett sakta utrop föll hon ner mot spiselkransen. Det var detta rop som förmått hennes bror att afbryta sin berättelse. Han hade genast insett orsaken till denna sällsamma suck, hvilken likt ett spökes susat genom rummet. Men han kände äfven sin systers hemlighet och ville icke öka det sår han ovetande kommit att vidröra, genom att omtala hennes närvaro för det öfriga sällskapet. Ulrika hade knapt återtagit sin plats, då dörren öppnades till hennes fars rum. »Der inne finner ni friherrinnan och damerna, min bäste vän», hörde hon sin far säga, i det han öppnade dörren. — »Det är alltså aftaladt att jag om några dagar återfår mina dokument.» »Sur mon honneur, herr general», svarade baronen. Dörren stängdes nu. Den senare tycktes ärna sig till förmaket. Men plötsligt fick han se Ulrika. Den lilla trehör-nade hatten, som han bar under armen, de glittrande skospännena, den väl friserade peruken, allt tydde på visit och icke på vakttjenstgöring. »Ma foi, kusin», sade han småleende i det han helsade Ulrika, »det tyckes i sanning som skulle lyckan i dag vara en syndare nådig, då hon låter honom få se mer än skymten af kusins fagra anlete.» »Kusin har ju varit borta så länge», svarade Ulrika stelt, i det hon reste sig. »Parbleu, så ond? — Icke är väl jag enda orsaken till kampanjens olyckliga slut.... Pjesen är likväl nu å la fin, som harlequin säger i komedien, och vi kavaljerer kunna åter få böja knä för våra damer utan att störas af några skärande trumpettoner.» Det låg en egendomlig blandning af tillförsigt och bitter missräkning i hans röst, hvilken icke gjorde något gynnsamt intryck på Ulrika. »Hvarje redlig svensk», svarade hon i afmätt ton, »borde väl känna sorg, men icke glädje deröfver?» »Aldrig kan jag då vara kusin i lag! — An är jag för triste, — då är jag blott en politisk ränksmidare, än för glad och då är jag en landsförrädare .... Ack, om kusin visste», af bröt han sig i det han fattade hennes hand — »om kusin visste hur högt jag älskar henne? ... Så grym kusin är . . . Säg att kusin samtycker till vår trolofning . . . Hvarför så afvisande?» fortfor han lidelsefullt. »Kan då icke åratals trohet och kärlek uppväga en stunds nyck eller någon flyktig ungdomskärlek, som slocknat kanske lika hastigt, som han tändes? »Kusin känner mitt svar . . ..» »Ni är hård, kusin ... År detta lönen för min trogna kärlek? . . . Och ni föredrager en yngling, en boute-feu, som kunde rida gränsle öfver värjfästet utan att värjan miste sitt läge, en . . .» »Spara dessa liknelser! Ni sårar mig.» Hon reste sig upp för att lemna honom. »Sårar kusin», upprepade han, i det han fattade hennes hand. — »Kan man väl såra den man älskar, då man blir vansinnig vid tanken på att det mäktigaste hindret mot ens lycka är borta?» »Hvilket hinder? . . . Hvilket är borta?» »Känner då icke kusin den sorgliga underrättelsen att den unge mannen dött i fångenskapen?» Icke en min eller en halfqväfd suck tydde på den rörelse, som kämpade i Ulrikas inre. »Kusin borde känna mig tillräckligt väl», svarade hon kallt, i det hon slog sitt hufvud till baka med en stolt åtbörd, »för att indraga mitt hjertas tankar under någon diskurs. — Lefvande eller dödt torde hindret för kusin vara det samma . . . Min hand kan jag icke råda öfver», fortfor hon strax derpå liksom hon velat i ett andedrag uttrycka hvad hon tänkte, »men om kusin ville uppföra sig som en sann, en verklig ädling, sparade han sina enträgna föreställningar till den stunden, då jag tvingas till brudstolen. Då får kusin råda öfver sin slafvinna för hela lifvet. . . Det bör ju kännas dubbelt retande att bedja sin fånge om en ynnest. Ni förvånas kusin! Kan ni då dölja bojan under silkesvanten?. ..» »Ack, kusin Ulrika, hur kan ni tala så? Det är ju jag som de tout mon cæur