334 till modren, som nu satte sig upp i soffan och litet yrvaken såg än på flickan än på honom. »Hvad är det?» sporde hon. »Har du skrifvit det här?» svarade han, i det han satte sig bredvid henne på soffan och visade henne brefvet. »I tankarna, ja», svarade hon småleende och ville taga papperet från honom. »Får jag behålla det som ett minne?» hviskade han ömt. »Som ett minne!» upprepade hon förvånad. »Ja», svarade han och flyttade sig ännu närmare henne. »Jag älskar dig», mum lade han och slöt henne lidelsefullt i sina armar. »Borta är bra ...» hviskade hon skalk-aktigt. »Men hemma är bäst», af bröt han eldigt och kysste henne än en gång. »Hvarför det?» sporde barnet, som smugit sig till dem och nu såg frågande än på fadern än på modern. Ingendera svarade. Men de tryckte ömt hvarandras händer och smekte barnet, som hvilade sitt hufvud i moderns knä. Lyckan återspeglade sig i deras ögon. De hade i sitt hem funnit paradiset. Johan Grönstedt. Konung Kreon från Koragen. Minne af Antigone-dagarne i Upsala 1860. När kungen kommer till en liten stad, Då blir det lif i alla myndigheter, Då stå borgmästare och råd i rad, Just som i »Bromsen» det om Amål heter. Så äfven här. Vår forne konung, se Ditt trogna folk, fast smält till några stycken, Dock när man vill en hjertlig hyllning ge, Bör sés på huru, ej på huru mycken. Borgmästaren här ser du trogen stå Från Argos’ stad, en bild ur flydda dagar, Och så en rådman, men så god som två. Hvart ha de andra gått? — Så minnet klagar. Ack ja! Hvart har det gått, vårt gamla lif, Med blandningen af svärmeri och olust, Af skämt, lättsinne, plugg och tidsfördrif, — Wo ist des Burschenlebens liebe Wohllust? Allt är förändradt. Förr det lät: »Stå stark, Du ljusets vakt, kring dina svenska fanor!» Nu är man brukspatron, har gård med park, Och lösen heter: mynt i långa banor. Förr — kinden slät som på en rosig mö, Men högt på hjessans topp tupéens krona; Nu vill för en tupé man gerna dö Och slippa från kalottens hufvudbona. Förr—lik en örn man steg mot himlens hvalf, Säll som en gud blott med en simpel etta; Nu offrar man åt nyttans gyllne kalf Och svettas grymt i lifvets middagshetta . . , Ja, förr var bra, — men nu är ändå bäst, När blott det står som maka vid vår sida, Och när i hemmet hvarje stol är häst, Den husets unga fylking önskar rida. Och nu är bäst, när man en gång har fått Sitt lifs »åoz p.01 nou äro)» att lyfta verlden. Och när ens farkost glider jemnt och godt Med lagom barlast fram på lefnadsfärden. Och nu är bäst, när efter många år Af arbete, ja, äfven storm och strider, Man åter på sin ungdoms valplats står Och ser på vännerna, hur tiden lider. Men nu är allra bäst, när man som nu Med gammal tro får gamla vänner trycka Och säga öppet: du är lycklig, du! Skål för dig sjelf och för din lefnadslycka! C. R. Nyblom.