333 »Hvad då, goda pappa?» »Gå genast och kyss mamma!» »Ingenting annat», jublade hon glad. »Det var en lätt sak!» Och så sprang hon till soffan, men stannade tvärt på halfva vägen. »Mamma sofver», hviskade hon sakta, »och jag vill inte väcka henne. Hellre får det vara med piskan», tilläde hon snyftande. »Det var en snäll flicka», sade han kort, »gå nu in till dig och roa dig för dig sjelf.» Och barnet smög sig på tåspetsarne ur rummet. »Hon är bättre än jag», mumlade han för sig sjelf, »åtminstone tycker hon mera om sin mor än om en piska. Hm! Men jag måste veta och skall veta hvad som står i det här brefvet.» Och så reste han sig upp, smög sig fram till soffan, der hans hustru låg, betraktade henne ett ögonblick och lade sig på knä. Hon höll brefvet hopkramadt i sin hand, men en flik af papperet hängde litet utom handen. Efter många böjningar på hufvudet och kroppen kunde han ändt-ligen läsa: »Min älskling, min . . . min . . . Borta ä . . . Hemma ä . . .» Det var allt. Han reste sig långsamt upp, olycksbådande och blek. »Det är infamt!» hviskade han. »Nedrigt, uselt!» Och handen knöts krampaktigt, darrande höjdes armen och hotade den sofvande. Men den sänktes åter och snyftande sjönk han ned i den stora länstolen. »Hvad är det jag läst!» suckade han. ’Han är borta ä . . älskade och jag är hemma ä . . älskade!’ Återigen älskade. Så nedrigt, så uselt! Man lefver lycklig och tror sig vara älskad och så på en gång.. . åh! Och man afundas mig min lycka . . . ett sådant hån! »Hvem är det hon älskar», fortsatte han mera häftigt, »och som hon skrifver till att jag är borta och hon är hemma för honom, älsklingen? Åh, om jag hade honom här! Hvem kan det vara? Hm! Otto, hennes kusin. Hon skulle ju gifta sig med honom, men hennes mor var emot partiet. Då kom jag och jag föredrogs, ty jag var rik och hon var fattig. Och nu har han hämnats. Så fegt, så genomuselt! Så roligt folk skola få . . . hvad de skola flina! Också jag har grinat åt män som gråtit, som jag nu gråter. Ja, jag gråter . . . jag lider ... och är olycklig.» Och han dolde ansigtet i sina händer och" snyftade som ett barn. Men så småningom lugnade han sig något och betraktade med vemodiga blickar sin hustru. »Så lugnt hon sofver», hviskade han. »Och ändå har hon tagit min lycka, mitt hjerta, allt . . . allt! Ack, hvad jag älskat henne. Nu först känner jag det rätt. . . då lyckan gått. Nej, jag vill inte gråta . . . hon förtjenar ej mina tårar. Hm! Hon var bara aderton år då jag förde henne hem hit som min brud. Genom den der dörren kommo vi in. Jag höll henna under armen. Så hon darrade och hvad hennes hjerta klappade. Ack så kär hon var mig!» Och han dolde åter ansigtet i sina händer och snyftade. Barnet visade sig i dörren och såg nyfiket på den sofvande modren. »Inte vaken ännu», mumlade det. »Nå, det gör detsamma. Får jag inte piskan af pappa får jag den nog af mamma. Ack, så roligt!» Och så slog hon ihop händerna af glädje och skulle skynda bort, men råkade i detsamma att stöta till en stol, genom hvilket buller den sofvande kom att vända sig litet och tappade brefvet på mattan. Denna rörelse uppfångades af honom, som med ett språng var uppe från stolen och nära papperet, som han häftigt ryckte till sig. »Så tokigt pappa bär sig åt!» yttrade barnet förvirradt. Men han hörde icke hvad det sade. Han läste feberaktigt: »Min älskling, min egen Viktor!’ Viktor! Hm. Så heter ju jag också. ’Borta är bra, men hemma är bäst.’ Hvad vill det säga? Det är ju till mig hon skrifvit. Och jag som kunde misstänka henne, min egen hustru. Åh!» Och han satte sig långsamt i länstolen och såg ännu en gång tankspridd på papperet. »Borta är bra, men hemma är bäst», mumlade han. »Hvad är det, pappa, är du ledsen? Du gråter ju», hviskade barnet blygt. »Jag? Nej . . . nej!» svarade han hastigt och reste sig åter upp. »Nu är mamma vaken», tilläde han, »nu kan du kyssa henne.» »Ack, ja», utropade barnet och hastade