336 tiska, betänksamma och kloka som affärsmän. I stort sedt måste man erkänna att det norska folket som regel väljer en medelväg mellan slumpande spekulation och långsam företagsamhet. Det arbetar, tror jag, i passande förhållande till landets kapital och är ej mer beroende af främmande sådant, än att landets kredit är god och fast. Jag tror att nationen förstår sig bra på pengar, som man uttrycker sig i Norge, och jag tror den är mer välmående än många utländingar antaga. Detta praktiska sinne står i förbindelse med andra egenskaper hos nationen. Man och man imellan är norrmannen ofta mycket förbehållsam och sluten, mycket försig-tig att bedöma en annan för gynsamt, och jag har fått det intrycket, att de, i allmänhet taladt, äro i besittning af en god del amerikansk »shrewdness». Men den som vinner en norrmans förtroende — och den skarpa blicken hos de fleste norrmän lär honom snart att finna en annans godhet och duglighet — kan säkerligen i allmänhet vara viss på att i honom ega en god vän. Har detta blifvit förhållandet — och jag erfor flere prof derpå — så kan man räkna på vänskapens skönaste frukter. Likaså äro norrmännen enkla i sina vanor, och som jag förut omtalat, äro de vanligtvis mönster i familjelifvet». Som man ser, är således förf, på det hela en varm vän af föremålen för hans kritik; och detta utgör en god borgen för att det myckna klander han framställer i de flesta fall är befogadt och alltid välment. Såsom ett mycket lättfattligt sätt att lära känna vårt grannlands lif och seder, sådana dessa gestalta sig i hufvudsta-den, torde boken förtjena uppmärksamhet af svenska läsare, hvilka i allmänhet ej hafva så synnerligt omfattande och klara begrepp om Norge och norrmännen. —RN. Natt-tanke. (Från katalanska originalet af Victor Ba^aguer.) Det var natt, och mörkret bredde Öfver oss sin svarta mantel. Satt vid almens fot min flicka, Jag mot hennes klädnad lutad. Och jag sade: »Du min kärlek, Själens paradis och himmel, Når mig döden före dig, Stiger ut jag ur min kista Och, förvandlad till en fogel, Hvarje dag med morgonrodna’n Flyger jag intill ditt fönster Att dig sjunga morgonsången; Och derpå jag svingar snabt mig In uti din lilla kammar För att der mig låta smeka Utaf dina hvita händer, Tills af dina kyssars värme Hållen qvar, full utaf hopp, jag Somnar in uti ditt sköte Eller i din klädnads veck.» Och hon sade: »Du min kärlek, Min förhoppnings sol och himmel, Når mig döden före dig, Stiger ut jag ur min kista Att förvandlas till den ande, Som i altets rymder sväfvar. Uti blomman, som du andas, Skall jag då mitt väsen gömma; I den vällukt mest du älskar, Skall min själ jag helt upplösa. I det träd, som ljuflig skugga Skänker dig, jag ock skall dväljas, Liksom uti friska källan, Hvilkens våg dig vederqvicker, Och i näktergalens sång, som Kärlek drillar från sin buske, Ja, i barnets klara öga, I hvars blick du din fördjupar. För att dig en kyss af kärlek Skänka få, jag kommer, buren Af den fläkt, som åt din panna Ljuf och vänlig svalka bringar. Och, när i de långa nätter Sömnen flyr dig, vill jag sänka Mig på matta ögonlocken För att skänka åt din själ den Sömn, som, tröttad, han åstundar, Och invaggad i ditt hjerta, Bringande dig ljusa drömmar, Hoppfull morgonen förbida Att mitt dagsverk börja om». V. E. Lidforss