341 han med några lämpliga och ofelbara kraftord ytterligare utlade prestens tal. Mellan dessa hviskande grupper styrde Ulrika sin väg ned åt den trånga gränden söder om kyrkan. Låga kojor, hvilkas gräs vuxna tak ofta började vid gatan, bildade den stadsdel som vid denna tid sträckte sig ned från Clara kyrka mot Röda bodarne. Hon drog floret tätare för anletet, på samma gång hon påskyndade sina steg. Det var med en mer än vanligt butter min, som Stina, en stund senare, öppnade porten åt henne. »Allt sedan detta olyckliga kriget började har nådig fröken icke varit frisk en enda dag», svarade Stina med en skakning på hufvudet på hennes fråga hur tant Beata mådde. »Nu har nådig fröken fått en liten slummer på förmiddagen ...» »Det kunde dock icke gå bättre», fortsatte hon, då Ulrika satte sig vid dörren utan att svara. »Vår Herre skall förmodligen visa sin vrede mot det syndiga folket, ty hvilket lefverne ha de icke hållit här :. . Dagen före stora böndagen i fjor voro flere af herrarne på Castenhofs storkällare och presten kunde knappt hålla bönen. På sjelfva böndagen kom sedan lif regim entet marscherande genom gatorna med skrällande trumpeter och vapenbrak under det allt folket var i kyrkan. . . . Och de nådiga fröknarna här midt emot höllo sina böndagar med menuett och kontradans och många traktamenten till långt fram på nätterna . . . Men Stina står här och pratar. Om nådig fröken tar’ af sig saloppen och ser en liten stund på mina blommor, vaknar nog gamla fröken så att vi kunna få tala vid vårt rara främmande.» »Tack Stina för hennes välmening, men det är redan långt öfver middagen. . . och de kunna vara oroliga hemma.» »Då få de väl blifva lugna igen. När jag var härom året i Jakob, morgonen efter den stora eldsvådan, var hennes nåd också så fasligt orolig' för att de.t dröjde så sent på natten innan jag kom hem . . . Men ser då inte nådig fröken hvilka vackra blommor vi ha: Hyacinter, tulpaner och narcisser. När de blomma är det riktigt, som man vore i en örtagård . . . Unge baronen skulle väl, kan jag tro, hemta nådig fröken?» »Min bror lofvade det», sade Ulrika i det hon böjde blombladen åt sidan och såg ut på gatan. »Men han glömmer som vanligt bort det.» Stina varnade henne att räcka sig för långt ut genom fönstret. »Icke derför», sade hon, »att det var så synnerligen högt till gatan, och så lätt att ramla ut med styfkjortlar och tross. Men det går så många hofbussar förbi, denna tiden på dygnet, och man skulle ha svårt att hindra sådant folk att stiga in om man hängde ut en så vacker skylt.» Under det hon gjorde dessa betraktelser, makade hon blomsterkrukorna åt sidan, och tycktes i färd att äfven sjelf på närmare håll undersöka faran, då hon helt förfärad tog några steg tillbaka. Bakom henne, endast på några få stegs afstånd, stod skepnaden af en ung man, hvilkens anletsdrag fullkomligt liknade Svenskes. Det var helt visst en gengångare. Han var klädd som en sjöman i vida holländarebyxor, och slokig hatt. Det var alldeles samma drägt som spöket hos gamle gref-vens Anna haft i förra veckan och det hade till lön för all hennes vänlighet nästan kramat henne till döds. Svenske smålog åt Stinas förvirring. Han gjorde ett tecken åt henne att vara tyst. Detta var för mycket öfverens-stämmande med hennes åsigter om spökens vanor, för att hon icke blindt skulle efterkomma det, och hon skyndade, med en viss lättnad om hjertat, ut genom dörren. »Jag kan helsa kusin Ulrika från ande-verlden», hviskade han småleende, i det han lutade sig ned öfver henne. Hon spratt upp, som träffad af blixten och vände sig förvånad mot honom. De sågo en stund på hvarandra. Svenske var icke sen att intaga hennes plats. »Att vår Herre kan vara så grym och obarmhertig», sade Ulrika en stund efteråt, då de tagit plats vid fönstret. »Min gamle, gode far! . . .» Tårarne kommo henne i ögonen vid tanken på fadrens olycka. »Gråt icke, min älskling ... I pröfnin-gen och nöden låter han oss se sin alls-mäktiga hjelp.» »När en sjukling dör, anstränga sig alla», återtog hon tankfullt, »att hjelpa honom. Man säger då med förtviflan att menniskan icke har makt att undandraga