340 honom utkräfva Guds straff. Icke kände väl heller någon af dem medlidande för den unga, svartklädda damen, hvilken Löfvermått af smärta lutade §ig ned i bänken vid ändan af midtelgången? Hvad kände väl de femhundrades hjertan, som klappade af idel tillförsigt och öfvermod, af det femhundradeförstas qval? Ordningens stränge Öfver-vakare, mannen med det stela, skrynkliga anletet och den högvigtiga minen, som såg hennes djupa rörelse och lade hennes flors-slöja, som fallit ut på gången, innanför skranket, var troligtvis den ende som intresserade sig för henne. Stackars Ulrika! För två år sedan fanns väl knappt en ung fänrik i hela staden, som icke velat böja sig ända ned till jorden för att få kasta en blick under förhänget kring din phaeton. Du dansade bland de främste i kungasalen, man undrade öfver din friska fägring, man beundrade din sköna hy, ännu mera förhöjd genom det lätta sminket. Skaldens ingifvelse vardt glödande vid åsynen af den förtjusande lilla mouche som du bar i munvrån, hvilken ständigt tycktes pladdra för de kurtiserande kavaljerernes öron sitt på en gång hänryc-kande och skälmaktiga »baisse moi!» Du var då det värdigaste talämne för hof-vets qvickaste bussar. En blick af dig på couren var mera eftersökt än majestätets. — Och nu, hur föraktfullt såg icke den stele kyrkväktaren med de för stora kalf-skinnshandskarne och de omoderna skorosetterna på dig, liksom om du skulle hafva varit ett af de hemska odjur, hvilka biskopen nämnde i sin predikan. Med hvilken öfverlägsen, liknöjd min betraktade icke den rödnäsige borgaren, uppblåst i den snusbruna, utspända rocken, det nystärkta kråset och den yfviga peruken, dina sorgsna anletsdrag. Men nu var du också en förrädares dotter, hvilken Guds egen lag bjöd att man borde stöta från sig. Den sista tiden hade medfört många hårda pröfningar för Ulrika. Hennes broder hade ansträngt hela sin förmåga för att genom de talrika vänner han egde bland officerarne värfva tillhän-gare inom kommissionen för hans fars sak. Men när Lagercrantz och de andre af motpartiet sågo att kommissionen icke lutade åt deras sida, hade de tagit in på en källare i närheten der de med några glas vin drucko blygseln af sig innan de trädde upp i kommissionen. Här skreko de nu öfverljudt att medlemmarne voro mutade och att man hvarken hos samtid eller efterverld kunde hafva någon ursäkt om »förrädarne» släpptes löse — och de vordo också dömde från lif, ära och gods. Alla penningesummor som hennes mor fått från Holland hade offrats på bönder och borgare. Men alla ansträngningar hade varit fåfänga. Det hade varit med hjertat uppfyldt af bittra, tärande tankar, som Ulrika denna dag gått till kyrkan, i hopp att der finna sröst. Hon hade äfven sin egen sorg att glömma. Man sade visserligen att Svenske icke var död utan helbregda återkommen ur fångenskapen. Hvarför hade han då icke redan uppsökt henne? Kunde det vara sannt, hvad ryktet hviskat om, att han vunnit fröken Liewens hand? Dessa frågor hade hon aldrig haft mod att svara. När den sköna orgeln utsände sina rena, fulla harmonier och den entoniga psalmen uppstämdes från den samlade menigheten, hade hon känt sin själ lyft, sina qval mildrade. Hon hade hoppats på kommande bättre dagar. Ljufva minnen hade, klara och vänliga, närmat sig i hennes inbillning. En tafla af grönskande stränder och en blå, lätt krusad vattenyta, infattad i en nordisk sommarnatts fridfulla stillhet, hade hägrat för hennes blickar och fyllt hennes hjerta med ljuft vemod. Då hade orgelns toner förklingat. Jernhårda, och grymma hade predikans ord följt hvarandra. De hade talat, icke om frid, om försoning, om menniskors lycka och sällhet, endast om hämnd och orättvisa, om makt och ärelystnad. De hade till slut nedkallat dödsdomen öfver hennes olycklige far lika hjertlöst som om talet rört hvilken annan ogerningsman som helst. — Predikan var slut. Den entoniga, mäktigt gripande psalmen genljöd från hvalf-ven. Brusande orgeltoner strömmade ut öfver kyrkogårdens löfviga lönnar och doftande häggar, som vajade för den sakta sommarvinden. Ahörarne började lemna kyrkan. Man kunde se på deras tvärsäkra miner att predikan uppbyggt dem. Då och då stannade några af dem och bildade en grupp kring någon herredagsman. De sysslade ifrigt med sina snusdosor och slogo sina yfviga hufvuden närmare tillsamman, när