343 »Och du? — Men förlofningen var ju o J osanning?» »Hvem kan tänka på förlofning, nu då allt ser så mörkt ut. . .» Detta undvikande svar jagade ett moln öfver Svenskes anlete. Han reste sig häftigt och såg förvånad på henne. »Han som tror att denne hofjunkarens ord äro sannare än Guds ord», utbrast han lifligt, »han som tror att din fars ande skall dö med kroppen, och att hans mördare skulle varda frie från ett kommande lifs efterräkningar, han som tror att lifvet endast är till för att njuta och tillfredställa egen lusta, han som fegt ville undfly striden, i stället för att stupa med ära, han skulle varda din make . . .?» »Upphör, min vän. — Du förifrar dig. Kan du väl ett ögonblick tro att jag skulle älska honom?» »Men? ...» »Om mina föräldrar vilja det, ämnade du säga? . . . Hit tills ha de velat det, men baronen har blifvit så pockande på sista tiden. Min far har lofvat att ingenting skall afgöras förr än hans slutliga dom blifvit fäld.» »Då är ännu tid», sade Svenske lugnare, i det han försigtigt såg sig omkring. — »Strussenfelt, Wrede och din bror ha stämt möte med mig i afton på Lafonts kaffehus. Om blott generalen vill, skall allt gå bra.» »Ack, min gamle, gode far», suckade Ulrika, i det hon dystert skådade framför sig. »Ack, att ni blott kunde lyckas!» »Allt skall nog gå bra. — Men hvad du är kall mot mig i afton. — En kyss ? . . . Den första!» »Har du råkat kusin Liewen?» »Kusin Liewen? . . . Hvarför frågar du så? . . .» »Jag blott frågade.» »Fröken Liewen lär vara rest ur staden. » Han såg i detsamma hennes leende min. »Jaså, kusin nyttjar krigslist», skrattade han, i det han lutade sig öfver henne. »Tant vaknar!» ropade hori förskräckt, i det hon drog sig hastigt till baka. »Strunt! Gamla Stina stöter i morteln dérute i köket, att det kan höras lång väg . . . Tant kan ju icke gå upp ur sängen.» Hon såg på honom med låtsadt allvar. »Tänk om någon skulle komma . . . jag är så rädd. — Efter förlofningen», skrattade hon derpå, i det hon hastigt sköt bordet mellan sig och honom. »Till dess, min junker, får ni vänta.» »Fy kusin! — Att narra mig på detta sätt!» »Mins du eken vid Liljeholmen, när du narrade mig att springa fram ? . . .» Dörren till köket öppnades nu på glänt och Stina stack varsamt in sitt hvita hufvud genom, öppningen. »Det är då visst och sannt, att i dag är det riktigt sjusofvaredagen för nådig fröken», sade hon med ett godmodigt leende. »Men det var sant, unge baronen frågar om icke fröken vill gå nu och komma igen i afton?» »Ar Henrik här?» »Han har redan väntat en god stund utanför.» »Nå då får jag väl låta min fordran vara ogulden än så länge», sade Svenske skrattande. Innan de skildes åt, kommo de öfver-ens att han genom Henrik skulle låta henne få kunskap om deras befrielseplaner. Sjelf måste han fortfarande hålla sig dold, tills det lyckats dem att befria generalen, då han hoppades, som han sade, att han skulle lyckas vinna den ynnest som hon nu vägrat honom. — XXI. Senare på aftonen smög Svenske med hastiga steg öfver Jerntorget. Då och då såg han sig om, liksom räddes han att någon skulle följa honom. Djup skymning rådde i de trånga gatorna inne i staden. Genom långstrimmiga moln silade månen ett sparsamt skimmer öfver staden. Så mycket klarare upplystes den höga, blå rymden. Endast ett och annat glänsande moln seglade fram öfver henne, till lättnad för vandraren att inse det oändliga, som hvälfde sig öfver honom. Svenske- hade redan under sin fångenskap uppgjort planen till general Budden-brocks befrielse. Till en början hade han tänkt att uppsöka sin morbror, för att af honom få de upplysningar, som härför voro nödvändiga. Men han insåg snart att detta vore mindre klokt. Biskopens skarpa blick