344 skulle inom kort hafva utforskat hans planer. För öfrigt kunde det vara mycket ovisst om icke hans morbror än en gång skulle stöta honom ifrån sig. Af åldermannen Smedman hoppades han mer. Denne hade många egenskaper, som gjorde honom till ett utmärkt redskap vid utförandet af farliga politiska företag, i synnerhet om han ej fick veta om dem för mycket i början. Hos honom hade han största delen af sitt arf innestående, och hvad han särskildt kände sig öfvertygad om, var att åldermannen, för att få behålla detsamma för alltid, skulle förmås att göra hela sin bod till säte för en hemlig klubb af de argaste förrädare. Ännu hade han icke hunnit uppsöka honom. Han ville först råka sina kamrater från kriget, hvilka, efter hvad han fått veta, redan vidtagit flere förberedelser till generalens flykt. — Lafonts’ kaffehus rymde denna afton många gäster. Nyheten om dalkarlarnes uppror, hvilken som en löpeld spridt sig i hufvudstaden, utgjorde ett för hvarje dag allt intressantare samtalsämne. Under de senaste dagarne hade dessutom »principa-latsquæstionen» tillkommit. Skulle riksdagsmännen vara något annat än språkrör för den menighet, som de representerade? Detta var en fråga som i icke ringa grad upprörde hufvudstadens borger-skap. Den ringaste bodgosse, som ännu icke visste hvad burskapsexamen inför hög-lofliga magistraten ville säga, skrek öfver-Ijudt och knöt sin röda näfve öfver disken, då någon af magnaterne Kj erman eller Plomgren gick förbi boden. Det var derföre icke underligt om handt-verksmästaren eller krämaren lemnade verkstaden eller boden något tidigare på qvällen än vanligt och läto husmodern äta vatt-gröten ensam med gesällerne eller bodgos-same. De kunde annars gå miste om nyheterna för dagen, hvilka helst berättades aftonvardsdags på källaren. Med liktänkande vänner kunde de sedan få kann-stöpa i den högre politiken ända till mor-gonväkten. Om dessa vigtiga frågor endast i förbigående vidrördes af de gäster, som denna afton voro samlade hos mäster Lafont, kom sig detta må hända deraf att de redan så i grund lyckats nedsvärta de hedervärde representanterne för borgerskapet att mäster Lafonfs svarta peruk, som höjde sig bakom disken, med skäl kunde göra anspråk på kråsets hvithet, i jemförelse med deras själar, sådana de utgått ur den föregående skärselden. Mäster Lafont hade samma dag fått hem, med den första spaniefararen för året, en pipa bittert och spanskt. Medan han med nöjd min hyfsade de rykande talgljusen på disken, underlät han icke att uppfriska sina kunders minnen med den ädla drycken. Detta var icke den minst medverkande orsaken till sällskapets mindre än vanligt politiska samtal. Ner vid dörren skämtade Bisot med skänkflickan, medan hon sköljde tennmug-garne i den stora tvättbaljan. Han kastade en orolig blick mot dörren. Hastiga steg hördes i porten och en ung, bleklagd man, i sprättig drägt och nystärkt halskrage, inträdde. »Nå, herr Bertilsson, de komma ju alle samman hit i afton?» hviskade Bisot åt den inträdande, i det han drog honom bort i en fönstersmyg. »Så säkert, min herre», hviskade denne till baka »att jag redan sagt till åt patrullen». »Som nog kommer för sent». »Soldaterne vänta i huset bredvid . . . Men äro de alle här ännu?» »Det felas blott två af dem». »Man kunde börja med dem?» »Utan nytta, den värste är icke här ännu». »Är ni säker på borgarena, att de ej taga parti för dem?» »Bah . . Har ingen fara. — Men den höglofliga förräderikommissionen ? » »Klockan tio skall han vara samlad». »Och min andel?» »Min herres andel?» »Ja, min andel?» »Jag förstår icke!» »Mina tusen plåtar?» »De tusen plåtarne? .. . Dessa äro ju för länge sedan lemnade?» — »Lemnade? . . . När då, min betydande herre?» »Och för öfrigt hade jag en liten fordran sedan gammalt, då jag hette Bertil bodgosse. Det var, om jag minnes rätt, nära tvåtusen plåtar?» »Jaså min gunstige junker» — sade Bisot, i det hans smilande anlete öfverfors