346 Endast den magre krämaren kastade då och då en förstulen blick ner åt dörren, för att derefter med orolig min vända sig mot den pickande väggklockan strax bredvid i hörnet. För att döma af skänkflickans mörkbruna, oroliga ögon måste äfven de på något sätt ha att skaffa med de unge, välväxte männen. »Nå, hvad nytt i staden?» frågade Buddenbrock de inträdande, i det han makade rum åt dem vid bordet. »Ah, ma foi, just ingenting» svarade den yngre af dem. »Men, se der ha’ vi rymmaren» afbröt han sig, i det han tog Svenske i hand. »Hur gick det då?» hviskade de andre ifrigt. »Festina lente, mes ami. . . jag måste först ta’ den här gamle vännen i hand». »När Cronhjort är vid det kuraget, får man intet ord af honom». »Hur det gick, frågar ni? Dåligt, ma foi». »Det var först i går», återtog han i lägre ton, som jag fick tillstånd att söka min gamle chef. — Ni kan ej tro hur affal-len han är. Buddenbrock vet det bäst. . . Han var mycket nedslagen öfver papperen, som Meijersdorff ännu icke lemnat ifrån sig». »Detta kunde man förstå», inföll Buddenbrock. »Och nu påstår den gamle räfven Wran-gel att hans instruktion aldrig funnits till». »På den vägen kommer man inte långt» inföll Svenske tankfullt. »Hvilken annan väg står oss då till buds, mon frére?» frågade en af de andre unge männen i sarkastisk ton. »Kan icke prompt säga det nu på stunden, men jag känner krutet för väl, för att inte veta att flykten är enda räddningsmedlet . . . Men det måste ske snart». »Cronhjort torde dock icke heller ha så orätt» inföll Buddenbrock, »ty så framt den ringaste gnista af rättvisa finnes i detta landet, kan min far icke ådömas något straff». »Ja, om det finnes rättvisa, mon frére», återtog Svenske, »men hvar rättvisan håller hus veta vi alla. Alltså vidhänger jag min mening». »Min far vet sig sjelf alldeles oskyldig och vill derför icke söka sig någon olaglig befrielse, utan bidar hellre det öde, som Gud honom beskär». »Och du skulle tro på utgången af en votering?» frågade Svenske skrattande . . . »Hur gick det då i kommissionen?» »Der var det en annan sak . . . Lagercrantz hade der en afgjord öfvervigt». »Har han det då ej i plenum? — Nej min vän, förr än din far är utom gränsen är han icke trygg». »Strussenfelt nämnde nyss något om prosten Sinius?» inföll Cronhjort. »Han lof-vade ju värfva röster inom stånden?» »Sämre man kan man icke lita på», sade Svenske föraktligt. »Så länge allt går bra är han nitisk, men vid första motgången är det genast slut med hans ifver». »Han säger sjelf», skrattade Buddenbrock, »att han offrades af modern under födslopinan åt det heliga äkta ståndet. Man kan dock svårligen tänka på något offer, när man ser hans välfödda lekamen». »Hur som helst mina vänner» inföll Svenske allvarligt, när skrattet som följde på dessa ord tystnat, »på honom kan man ej lita det ringaste». »Deri har Svenske rätt» sade Buddenbrock. »Han tog 5,000 plåtar af min mor, för att verka vid voteringen i kommissionen, och i stället arbetar han nu allt hvad han förmår i motsatt riktning, genom hviskningar och stort effronterie, sägande sig vilja använda penningarna för egendomens conservation åt enkan». »Den lymmeln!» »A propos penningar» inföll Strussenfelt »hvarifrån få vi sådana?» »Alla våra tillgångar äro uttömda» sade Cronhjort. »Den saken skall jag nog draga försorg om» sade Svenske. »Jag har några tusen plåtar innestående hos ålderman Smed-man. Det torde vara mer än tillräckligt .... Äro vi alltså ense om det öfriga?» »Charmant», utropade de andre. »Men åldermannen har ju slagit van-tarne i bordet» frågade Cronhjort. »Gjort konkurs?» utropade Svenske. »Ja, för tusan, känner du inte det? . . Biskopen gick fri den gången, fast han inte är långt borta från att komma i fällan». »Så blir det väl alltid någon råd», sade Svenske beslutsamt. — »Låtom oss blott dela rolerna». »Rätt så, mon frére, och vid det heliga