347 sjutalet, som fullkomnar allt, skola vi.blindt lyda vår store guldmakare». »En jakt är redan färdig» sade Strus-senfelt. »Är kaptenen pålitlig?» »Han heter Wagner och ser ut att vara en präktig karl. Kommer han blott utom Waxholms tullbom, säger han, kan generalen sedan vara trygg att komma, hvilket han vill, till Estland eller Holland». »Till Holland vore nog det bästa» inföll Cronhjort. »Konsten är då först att få honom ur huset» sade Svenske. »Och ut på fartyget?» frågade Bud-denbrock. »Dermed är ingen fara» svarade Strussenfelt. »Under skeppsbryggan vid Kjer-mans hus vaktar dag och natt en af kaptenens säkraste karlar i en slup. På första vink är han färdig att föra honom ut till Waxholmsskären». »Henrik får då så fort som möjligt underrätta sin far», sade Cronhjort. »Bäst vore om han redan i morgon afton kunde följa oss». »Men på hvad sätt?» »Det blir alltid någon råd. — Vi ha endast åtta dagar qvar. — Misslyckas det en gång måste det lyckas en annan». »Än pass?» »An pass?» »Jag och Strussenfelt ha’ tagit ut två: ett åt honom och ett åt Henrik». »Men om det misslyckas i morgon», återtog Strussenfelt, vändande sig till. Henrik, »är det väl klokt att underrätta din familj om företaget? Mig synes att man borde vänta dermed tills alla förberedelser äro träffade». »Detta skulle ännu mera uppskjuta saken». »Strussenfelt har rätt» inföll Svenske »Man kan ju öfverenskomma om något tecken». »Det fördröjer saken ännu ytterligare». »Tecknet kan ju vara mycket enkelt». »Säg då något». »Om man skaffar sig tillträde till huset midt emot» inföll Buddenbrock, »och hänger ut en näsduk genom ett af fön-sterna». »För att vakten genast skulle undersöka huset. . . Nej, det fordras ej något annat tecken än tett för ja och ett för nej. — Ja, om det kommer att ske samma dag, nej i motsatt fall. Om någon ginge förbi och helsade uppåt fönsterna kunde ju detta betyda ja, såge han deremot ner i gatan kunde det betyda nej». Buddenbrock inföll tankfullt. »Men då skulle någon observera gatan hela dagen». »Hvarför det? . . Något försök att rädda din far kan naturligtvis icke ske annat än nattetid. .— Låtom oss derför bestämma tiden till åtta på aftonen. Vi kunna tura om att gifva tecknet». »Hvad han lider, denne stackars Cela-don!» inföll Strussenfelt skrattande. »Det måste bli löjligt nog att se hur han ac-cortiserar din syster genom fönstret». »Det är bättre om jag håller utkiken» sade Buddenbrock allvarsamt. »Jag kan sedan lägga ett bref under marmorskifvan på Ulrikas byrå. — Hon har lättare att vinna tillträde till min far än jag». »Omvägar» sade Svenske kort. »Om någon af de många kuggarne skulle falla bort, vore ju allt förfeladt. Det är ju nog om du ser mig. — Fruntimren böra icke veta derom i förtid». »Alltså anser ni bäst» sade Buddenbrock i det han sänkte sin stämma till en hviskning »att tecknet, som utmärker att under aftonens lopp räddningsförsöket kommer att företagas, bör afgifvas på det sätt Svenske föreslagit och att det sedan af mig i lämplig tid uttydes för min far». »Ja». — Gästerne vid det stora bordet vordo nu så högljudde att samtalet mellan de unge männen afstannade för ett ögonblick. Krämaren hade varit nog oförsigtig att påminna åldermannen om hans forna finare umgänge. »Börs och kontor» utropade denne i vredesmod. »Ha’ vi någonsin egt make till Grill, Kjerman, Lefebure, Plomgren och Wittfot? Det är sådane köpmän att vi kunna vara Gudi tacknämlige som sändt oss dem i vår svåra hemsökelse. Grills minne dör aldrig, go’vänner, Lefebures ärliga hjerta och Wittfots hjelpsamhet skall prisas af sinom tusende. . . Men hvad hjel-per det väl att tala till sådane der vild-hjernor om redlige och arbetsamme män...» »Nu tycker jag dock att min vördade fader ålderman går för långt», sade den andre afbrytande. »Må vi icke sysselsätta våra sinnen med småsaker i dessa allvar