348 samma tider ... Se go1 vänner på de der unge männen här vid sidan om oss», tilläde han hviskande, i det han sneglade på Svenske och hans vänner. »Der sitta för-rädarne, som på brottsligt sätt vilja befria generalen». De sista orden yttrades med hög röst. De unge männen vordo inom ett ögonblick föremål för de öfrige gästernes blickar. Svenske rådde sina vänner att hålla sig lugne. Men flere af dem hade genast vid de första orden satt på sig hattarne och dragit sina värjor. Hans ord hördes icke i den allmänna villervallan. Mäster Lafont skyndade sig bakom disken, hvarifrån han skrek af alla krafter att han skulle sända bud efter vakten och borgarena slöto sig samman om sin unge kamrat, för att, väpnade med ölkrus, vedträn och andra lämpliga tillhyggen, kunna hjelpa honom mot de unge adelsmännen, om de skulle göra allvar af sitt hot. Desse höllo sig emellertid lugne. Det var tydligen deras afsigt att med så litet bråk som möjligt komma ut i det fria. »Låt oss skiljas i fred, go’vänner» sade Svenske, i det han närmade sig den sprät-tige krämaren, som stiftat osämjan. »Ni vet hvad det kostar att ofreda en adelsman under riksdagen». »Förrädare får man gripa om det ock vore midt i det kungliga rådet» sade den tilltalade hånande. »Hvem säger då att vi äro förrädare?» »Hvem säger?» — »Det göra vi allesamman . . . eller hur, go’vänner?» »Jo, allesamman», svarade borgarne med en mun. »Kan helsa från skepparen Wagner» återtog krämaren i försmädlig ton sedan sorlet tystnat. »Han bad mig helsa de noble herrarne från hans nya logis i Smedjegården». »Vi äro förrådde» hviskade Svenske till Cronhjort. »Låtom oss så fort som möjligt komma undan, annars kan hela saken gå omkull». »Gif hit din värja skall jag nog hålla populacen på afstånd», sade Buddenbrock. »Forcera dörren, ni andre». De skulle efterkomma hans råd, då tunga, afmätta steg hördes från gatan. Det var tydligen vakten som närmade sig. Villrådige sågo de på hvarandra. Att göra motstånd skulle vara fåfängt. Patrullen gjorde halt utanför. Man hörde hur dörren till gatan slogs upp. I nästa ögonblick skulle de ohjelpligt vara förlorade. Soldaterne ordnade sig i förstugan. De stötte kolfvarne mot stengolfvet så att det gaf genljud i huset. Någon fattade i dörrvredet. »Värjan ut» ropade Svenske. »Låtom oss slå oss igenom». Han hade icke utsagt det sista ordet, då det på en gång vardt alldeles mörkt i rummet. Denna oväntade händelse kom så plötsligt att den fetlagde åldermannen, som just var på väg att uppstiga på bordet, för att bättre kunna Öfverse stridsfältet, tog miste om steget och föll ner på golfvet i sällskap med, icke så få tenn-muggar och Ölkrus. När oredan, som här-af uppstod, lagt sig och ljus hunnit anskaffas åt vakten, voro de unge männen spårlöst försvunne. Fåfängt riktade den sprättige krämaren sina vreda spörsmål mot vackra Maja. Hon förklarade med den tvärsäkraste min i verlden »att om han än hade aldrig så många skepp i sjön och knöt sin rosett aldrig så högt i nacken, kunde hon dock icke rå för om ljusen slocknade när soldaterne ryckte upp dörren». Och dervid blef det. — Innan efterforskningarna slutats voro Svenske och hans kamrater långt borta. Det var icke väl vordet mörkt i rummet, då Svenske hörde en röst hviska åt sig att om han följde med, skulle han varda räddad. Rösten föreföll bekant. Goda råd voro dyra och utan att närmare tänka derpå följde han den okände räddaren. Ögonblicket derefter befunno de sig i ett hvälfdt rum på sidan, hvilket så snart de inkommit upplystes af ett dittills öfvertäckt talgljus. Hans kamrater voro der före honom. »Skynda genom denna dörr» sade Bisot — hvilken visade sig ha varit röstens egare — i brådskande ton, i det han öppnade en låg dörr, vettande åt husets baksida. »Om en halftimme skall jag komma efter till röda slussen». De meddelanden Bisot sedermera gjorde visade sig vara af största vigt. Hela deras plan var röjd. Vakterne hos generalen hade redan fördubblats. Att rädda honom på den vanliga vägen, var icke längre möjligt. Bisot hade likväl ett annat förslag att göra. Från huset bredvid genera