350 »Redan här, herr kommissarie», svarade Lars, med en slug blinkning, i det han satte hackan ifrån sig, »och vackrare skuta har icke lagt till vid den nya stenbryggan alltse’n den stora turkiska ambassaden var här, anno 27. . . . Lastad med idel talg och hampa». »Det skulle smakat gamle Smedman i hans välmagtsdagar». »Jo jo men! För den stackaren var ett lastrum, stufvadt med hans lerpipor, mer värdt än om det stufvats med bara niodalers sedlar». »Han lär ha’ dött i går». ■ — »Så? Dog han i går? Maken till hans sötkummin får man springa gatlopp efter. Men det är väl något, kan tro, efter honom?» »Inte ett grand, sa’ Mobergskan. Det lilla han fick öfver förra våren ha vän-nerne ätit upp, men han dog ändock, som han sade, glad och nöjd . . . och tog nattvarden, viss om ett bättre lif och en redigare kalkyl». »Hm!» sade Lars fundersamt, »då fick väl min nådige herre dra- vefven för sina pengar — och stå lika barbacka som en annan syndare». »Er herre? Hade han några pengar på det hållet?» »Jo, jo men, sa’ han. Hela mödernet. — Hela femtitusen plåtar var det». Lars återtog nu sitt arbete. Man kunde sluta af Bisot’s tankfulla min att underrättelsen kommit oväntad. »Detta är ett både farligt och mödosamt göra» återtog Bisot en stund derefter, då Lars på nytt gjorde ett uppehåll i arbetet. »De andra skulle nog betala många tunnor guld om någon talade om det för dem». »Tala om? Skulle råda någon försöka». »När man väl kommit i rosenkammaren är man inte farlig». »Har väl gått genom ännu tjockare gråstensmurar midt på ljusa dagen». »Då tycker jag att denna tegelmur borde vara ett lappri», sade Bisot i smickrande ton; »men hur var det egentligen med er herres flykt ur röda Ryssland? . . . Man har hört så mycket derom, fast ingen vet något bestämdt». »Tror så rasande väl», sade Lars med ett listigt ögonkast på Bisot, i det han åter upptog sina verktyg. »När tre få veta en sak, vet snart hela verlden honom — men, nu var det endast två, ser min nådige herre, som fick veta något». »Är det då’ en så stor hemlighet?» »Ingen hemlighet alls —• men det kan vara onödigt att skrifva alla menniskor på näsan, hvad man gör och inte gör». »Biskop Juslenius lär vara en gudfruk-tig man, som icke vill någons död?» »Den som är närmast kyrkan kommer ofta sist i Guds hus». »Men han har ju sagt att om er herre ville sluta opp att älska fröken, skulle han få ärfva honom». »Hm! .. . Ärfva honom? . . . Förstås att snål vargen ger löfte om >ett ägg för att få en höna». »Men kungen då?» »Nej nu är min herre riktigt tokig. Förr kunde man låta sig föras med en käpp öfver rinnande vatten, än han skulle göra något». »Var det då sant att friherrinnan i fjol kom i onåd och att det är derför som kungen ej vill hjelpa henne i år?» »Hm, hvad man gömmer i snö, får man åter i tö». »Men prosten Sinius» fortsatte Bisot, enträget. »Han har ju lofvat att tala godt för generalen?» »Presten och hunden förtjena maten med munnen», mumlade Lars trumpet, i det han återtog sitt arbete. ütsigterna voro icke stora för Bisot att genom ytterligare frågor få veta något af Lars. Denne svarade endast med ett ordspråk eller en stum nick. Icke dess mindre tycktes han fast besluten att just på denna väg skaffa sig den kunskap om förhållandena som han önskade. Det trägna arbetet kom svetten att perla ned öfver Lars ärriga anlete och det dröjde icke länge innan han åter hvilade sig. Men för hvarje nytt uppehåll vardt han allt mindre meddelsam. »Det var alltså något trolleri, som ni hade för er», sade Bisot i inställsam ton» efter som ni kommo så lätt genom muren». »Raka vägen genom stora porten var det», sade Lars, i det han torkade svetten ur anletet. »Jag hade nyckeln. . . min nådige herre behöfde endast klifva på». »Det var tur för Lars att hitta rätta nyckeln» sade Bisot med låtsadt allvar,