351 »men det var kanske någon h vitklädd flicka som var framme igen?» »Min herre tror naturligtvis hvarken på djeflar eller spöken», sade Lars vresigt »men det lär vara så modet hos visst folk att icke tro på några heliga ting . . . Men skrattar bäst som skrattar sist». »Om de femtitusen plåtarne äro borta, lär väl glädjen varda måttligt stor». »Än sen då, nog får min herre hvad han ska’ ha», sade Lars rätt på saken. »Den der kramhandlaren har smugit omkring här i skymningen» återtog Bisot efter en stunds tystnad »och han är nog ett farligare spöke än många af de andra». »För böfveln, herr kommissarie. Det ska’ en gång ta’ slut, sa’ käringen bet af sig tungan — och inte värdt vara så orolig som min herre. Mins en så’n spion som herrn — det var i Krakau. . . och honom hängde vi flux i ett träd, för det han skrek om salig kungen». — »Men hvad i Herrans namn går åt er?», hördes i det samma Svenskes röst från dörren. — »Hvarför trummar icke Bisot och hvarför bultar du så med spettet Lars när det är så tyst i huset så att man kan höra slagen lång väg. — Patrullen kan ju vara här inom ett ögonblick.» »Ah kors för attan, ers nåd, men kommissarien frågade mig så enträget...» »Hur går det?» afbröt Svenske honom häftigt i det han närmade sig väggen. »Ett hål» hviskade Lars emot honom. En smal ljusstrimma silade sig genom springorna i botten på hålet och Lars böjde sig ner för att kunna bättre se genom dem. »Hvad ser du?», frågade Svenske med återhållen andedrägt. »En lång gång». »Omöjligt — syns någon der?» »Jag ser inte mer än ett kort stycke». »Hålet är för litet. — Luta dig närmare till väggen . . . vidga det något med skaftet». »Ts! Någon rör sig strax bredvid». »Håll något för hålet». »Måtte sjelfva den onde ta’ sådane väggar» skrek Lars i det samma, i det han rusade upp. »Skynda ur vägen, nådig herre . . . han sticker geväret genom väggen». Det var i sista minuten, som Lars hann draga sig undan. Då han vidgade väggen, hade flere stenar rasat ner på andra sidan. Bisot hade tagit miste på några alnar och hålet vette derför till förstugan utanför generalens rum. Den soldat, som postade här hade hela dagen misstänkt det ovanliga bulret bakom muren. När murbruket föll ner hade han derför smugit sig fram till hålet och Lars hade icke väl hunnit taga steget åt sidan förr än ett skott blixtrade fram genom hålet och en kula smattrande for in i motsatta väggen. »Fort undan! Här är ingen tid att förlora» sade Svenske i det han skyndade mot dörren. »Lemna allt qvar». Patrullen närmade sig redan på gatan. Stora vägen var alltså stängd. Lyckligtvis dröjde det någon tid innan hela vakten kom i ordning, så att patruller äfven kunde utsändas på bakgatorna. Svenske kastade en hastig blick genom fönstret på den bredvid liggande gården. Derefter tog han ett djerft beslut och hoppade ner på muren, som skilde de båda gårdarne åt. Hans följeslagar skyndade efter honom. Allt gick så hastigt att soldaten icke hann sända en ny kula in åt rummet förr än de redan hunnit genom trädgården på baksidan af gården. Bisot hade emellertid blifvit efter. Lars hörde honom ropa att han var sårad, men, då Lars icke hört något skott, trodde han att alltsamman endast var ett dåligt skämt. Han hade troligtvis fasttagits af vakten. Men äfven om han skulle misstänkas för delaktighet i befrielseförsöket, skulle han nog veta med sin vanliga fintlighet att slingra sig undan. För Öfrigt kunde han ej uppgifva, hvilken tortyr han än komme att undergå, hvar Svenske hade sin bostad. — För en mindre ihärdig person än Svenske skulle denna motgång, just då målet var nära att uppnås, verkat förlamande. Men för honom var motgången endast en eggelse till nya ansträngningar. Redan samma afton vände han till baka för att undersöka om han kunde lättare inkomma i huset från trädgårdssidan. Här stodo visserligen två skildtvak-ter, men dessa borde det ej vara svårt att vilseleda i mörkret eller, om det vore nödvändigt, afväpna. Ett svårare hinder låg deremot i husets byggnadssätt. Nedra våningen vette åt en smal terass, som hvi-lade på låga hvalf, hvilka under en senare