352 tid igenmurats. Skildtvakten, som då och då skymtade fram bakom de öppna fönstren i nedre våningen, gaf till känna att en korridor löpte långs efter hela byggnaden. Ville man från denna sida intränga till generalen, måste man alltså först skaffa sig tillträde till terassen, derefter genomgå den långa korridoren i nedra våningen, uppstiga för trappan, för att, om man verkligen skulle lyckas framkomma så långt — möta posterna i öfre korridoren. Svenske måste uppgifva hvarje tanke att på denna väg befria generalen. Villrådig lät han sina blickar löpa långs husets fönsterrader, hvilka glittrade i månskenet. Plötsligt n^dde ljudet af röster hans öra och strax derpå varseblef han en gammal vän, som han icke sett sedan han återkommit till hufv j dstaden. Det var fältväbeln Reiter, som med vigtig min visiterade posterna. Ehuru det icke var långt lidet på qväl-len, påminde han temligen mycket om Lars då denne hade sina syner. Svenske följde honom en stund med ögonen. Derefter reste han sig. Nyckeln till den gåta, som han hittills forgäfves sökt lösa, var funnen. Redskapet ragglade framför honom. När han strax derefter utkom på gatan, hviss-lade han melodien till en munter kontradans och återvände med hastiga steg till sin bostad. Lars hade en stund förut hemkommit. Han hade väntat sin herre med stor oro och vardt derför helt glad, när denne frisk och sund inträdde genom dörren. Svenske var emellertid icke vid lynne att svara de alla hans frågor. I det han slängde sin kappa på en stol och kastade sin hatt på en annan, började han att oroligt gå åtrå och fram öfver golfvet. »Om man endast kunde komma fort ned till nya bron» — sade han till hälften för sig sjelf i det han stannade. — »Men det är som det vore förgjordt. — Nå, Lars, har du funderat ut någon listig plan?» »När man är slagen till en slant, blir man aldrig en daler», muttrade Lars half-högt. »Du har alltså sutit inom hus hela tiden?» frågade Svenske ifrigt. »Har väl också sökt göra mitt dagsverke». »Och du har funnit någon ny utväg?» »Ah just ingenting». »Just ingenting» upprepade Svenske häftigt, »hvad menar du? Skall äfven du tala i gåtor». »Sakta nådig’ herre, menniskorna kunde tro att vi togo oss något syndigt före på sabbatsafton. — Jag var der borta i skymningen», fortsatte han med lägre röst, i det han lade ifrån sig värjan, som han skurade. »Nå du var der?» »Ja». »Och hvad fann du» ? »Äh, just ingenting ...» »Om igen! Det är sannerligen svårare att få ett förståndigt ord ur dig än ur ett tingsvitne». »Jo, se det var så, hans nåd, att jag ville se om de murade igen hålet efter oss och då gjorde jag en liten afväg in i vaktstugan, der jag hade några bekanta, men hvad tror nådig herrn att jag först fick se om icke min gamle kamrat Reiter, som var fältväbeln för vakten». »Och du menar att han kunde vara oss till hjelp». »Inte rätt på saken» . . . »Nej, men så der på sidan?» »Ah, just inte det...» »Nå hvad böfveln menar du då?» »Jo, jag tänkte hans nåd att som han litet senare på qvällen inte just brukar ha så noga reda på hvem som är fånge eller ej, kunde man lätt föra ut generalen, blott man väl komme in till honom». »Hvem vet inte det! . . . Största konsten är att komma in, och föra officern bakom ljuset. Sedan kan man, om det kniper, gå på taket till nästa hus . . . Alla utgån-garne äro ju bevakade?» — »Fullt med bussar i hvar buske, och det är så förböfladt högt till fönsterna för den höga källarvåningens skull». »Kunde man inte komma dit från någon källare?» Omöjligt, hans nåd, omöjligare än att gå till månen. I den delen af huset, der generalen sitter, fins ingen enda dörr i något af hvalfven. Endast hvita sten-jungfrur. För att bryta sig fram den vägen, skulle det tarfvas en hel månad». »Nå då få vi väl till slut gå rätt på saken och ta’ ut honom med våld». »Rätt så, nådig herre, detta har Lars alltid tänkt, men ...» »Säg ut!» »Vakten, är ganska stark och det skulle