354 »Dessa herrar Lagercrantz och hvad de heta för något» inföll friherrinnan häftigt, »äro i stånd till allt. — I dag på förmiddagen, kom helt enkelt en af de der her-rarne och tillsade honom arrest för två dygn. Han får icke mottaga besök och en af de der unga officerarne från landet, som Lagercrantz dragit hit upp, sitter hos honom hvarje ögonblick». »Han har kanske varit något oförsigtig . . . sagt något förfluget ord om denna friheten». »Henrik har icke nämnt det minsta åt mig» inföll Ulrika. »Nej, han har, skall Gud veta, varit tyst som muren», sade friherrinnan med en ton af missräkning. »Under hela sista tiden har han icke sagt ett ord om sina planer. — Det hade dock icke varit mer än tillbörligt att inviga sin mor i förtroendet om de räddningsplaner i afseende på dig, som säkert äro å bane». »Tro icke så barnsligt, Magdalena» svarade generalen bittert, »som att någon skulle vilja våga något för en gammal giktbru-ten krigare». »Som likväl är af långt ädlare blod än alla dessa skräflande riddarhusmän! De afskyvärda tölparne» tilläde hon »borde ha nog af gården och gatan, men nu taga de sig den ena friheten i våra rum efter den andra». »Vi måste en gång för alla finna oss deri, min vän», sade generalen fogligt, i det han stälde sig framför henne, och blickade ömt i hennes ögon. — »Vi måste ödmjuka oss, Magdalena, i vårt sinne . . . Här nere är för mig allting slut» fortfor han efter en stunds tystnad. »Min enda sorg är vanäran, som efter min död skall vidlåda mitt namn». »Och du talar, min vän, om att ödmjuka dig för sådane odjur» svarade friherrinnan med blixtrande ögon, i det hon krampaktigt fattade en liten kopp af serpentin — »att anklaga en man för feghet som tappert tjenat sin konung i fyrtio år! — Det är en horreur! — Må den som vill ödmjuka sig för dessa herrar: icke Magdalena von Buddenbrock! — Nej, ännu är striden mellan oss icke utkämpad och till dess .... krig på lif och död! — En man som du bör ega mod att se faran i anletet». »Du kan hafva rätt, min vän» svarade generalen, i det han böjde sig ned och ömt kysste henne på pannan. »Men droppen urhålkar äfven det hårdaste hälleberg. — Alla dessa nålstygn, som mina förra vänner dagligen gifva mig, ha bragt min själ ur jemnvigten. — »För öfrigt» tilläde han »är ju allt redan afgjordt. — Några dagar på stadsgården och några dagar der-efter på Sandbacken vid Norrtulf — och consummatum est!» »Att icke heller Sinius låter höra af sig» återtog friherrinnan tankfullt. — »Jag regalerade honom dock med en så stor penningsumma att den borde hafva räckt att värfva hela detta usla packet för vår sak». »Icke heller baronen har varit här» inföll Ulrika. »Men då man kommit i olycka äro vännerne sällsynta». »Till och med den der unge finnen håller sig undan». »Svenske, menar mamma. Hvad skall väl han kunna uträtta? Min mor har ju förbjudit honom vår familj». »Han hade likväl en bättre education än man kunde tro . . . Liewen här var alldeles förtjust i honom». »Detta har kusin Meijersdorff sagt». »Hvarför just han? Henriette har sjelf tillstått för mig att hon brinner af lust att få träffa den unge mannen». »Baronen talar annars alltid illa om andra och gör väl så med Svenske också». »Hvad du är häftig mitt barn» inföll generalen, i det han steg upp och strök håret ur Ulrikas rodnande anlete. »Du är ju helt röd. — Om du håller af din Svenske, får du väl snart se honom. Det skulle dock ej förvåna mig om denne kurtisören också droge sig undan. »Aldrig Svenske, min far», sade Ulrika häftigt. »Att Ulrika kan glömma sig så» sade friherrinnan förebrående. »Tänk på din far». »Jag afskyr kusin Meijersdorff, jag kommer alltid att afsky honom. — Hvarför skall min mor jemt tala illa om Svenske? Du sade ju sjelf till Henrik i går att om Svenske vore af lika gammal slägt som baronen, skulle han kunna uthärda hvarje ögonblick en jemförelse med honom». »Gnabbas ni nu igen, mina vänner», sade generalen vänligt förebrående. »Det är måhända icke många dagar qvar, som jag får vara när er.» »Förlåt mig, min vördade far. Men om