355 jag vore en man som baronen och hade så mycket att säga skulle jag väl kunna lyckas att befria pappa». »Det är nog en stor vanära som jag lemnar er i arf». »Säg snarare en ära», inföll friherrinnan. »Jag ser på dig Malena», sade generalen med rörelse, »att du är lika hård och ofördragsam nu som förr i tiden — var då litet mera öm mot Ulrika». »Du skall blott icke låta Ulrika alltid sjelf råda. — Det var endast mot hennes griller, som jag ville taga denna tonen, icke mot dig». Ulrika hade emellertid hemtat den stora bibeln med guldknäppena från skänken. Generalen kastade en blick full af ömhet på henne. »Läs det der stycket ur Uppenbarelseboken, Ulrika» sade han, »som du vet att jag tycker så mycket om». Hon flyttade sig närmare fönstret. Då hon slog upp boken föll ett hvitt pappersark på golfvet. Tankspridd tog hon upp det. Några rader voro skrifna på detsamma. Hon läste dem med liknöjd min. Hennes blickar vordo allt mer glänsande under det hon läste. Hennes kinder glödde, för att återigen lemna rum åt en hemsk blekhet. Läpparne skälfde då hon ville framstamma de få orden. »Hvad felas dig, mon ange» sade friherrinnan förskräckt, i det både hon och generalen skyndade fram till henne. »Hvilken usling har varit nog låg att så håna olyckan» sade generalen i det han räckte papperet åt sin maka. »Se hvad här står: »Häng upp öfversterna Herranom i solen, på det att den grymma Herrans vrede måtte varda vänd från Israel». »Således icke en gång Guds heliga ord fritaget från det der packets förföljelser» sade friherrinnan bittert, i det hon fattade ringklockan. »Har någon varit inne i detta rum på förmiddagen», frågade hon kammarjungfrun när denna strax derpå inträdde. »Ingen, hennes nåd». »Känner du detta papper?» »Ett dylikt såg jag flere läsa på rid-darhusdörren i går morgse». »Har ingen varit här inne hvarken i dag eller i går i detta rum?» »Endast baronen var inne här ett ögon blick i går på förmiddagen, för att fråga hur hennes nåd mådde». »Hvad hatet kan förmå», sade generalen, när kammarjungfrun lemnat rummet, »jag riktigt ryser för den appellen att på detta sätt vädja till den oupplysta menighetens dom ... En olycklig stund för ett land, när det sker». »Ja, nog skulle det vara en lumpen tröst för en Comte de Gyllenborg», sade friherrinnan, »om riksmaskinen en vacker dag faller sönder i hans händer och han får höra hur folket ropar åt honom att hvad han gjort vore rätt, men hvad hans fiender gjort vore orätt». »Parbleu mes amis... så upprörde» sade Meijersdorff i det samma i det han inträdde. »Hvad har väl händt» fortsatte han i det han artigt kysste friherrinnans hand, »som kunnat fördunkla kusin Ulrikas eljes så klara ögon?» »Vet då icke mes amis att man har uppskjutit frågan om nåd till i morgon — då hon har de bästa utsigter». »Någon lumpen tölp af de här sven-skarne» sade friherrinnan »har funnit det comme il faut att lägga denna qvicka biljett i min mans bibel. . . Man får snart icke vara i fred i sin sängkammare för detta eländiga pack. — Ja, jag upprepar det min vän — det finnes ej sämre folk än dessa afundsjuka, storpratande svenskar». »Sinnesstämningen är nu upphetsad» sade Meijersdorff i tvungen ton. »Om vi äfven kunde få nåd hos ständerna, skulle det vara svårt att vinna den allmänna meningen i landet — och så hör Majestätet till våra svåraste motståndare!» »Om Magdalena icke så många gånger förolämpat kung Fredrik», inföll generalen tankfullt, »hade han nog gjort mera för vår sak». »Man skulle i stället kan hända bedt honom vara nog nådig att vanära vår dotter». »Den upproriska dalallmogen, som ryckt in i hufvudstaden» återtog Meijersdorff, då generalen icke svarade, »hotar att ställa till en grundlig räfst med kungen och rådet, om icke generalerne straffas och har parbleu redan förklarat danska kronprinsen för kung Fredriks successor». »Skratta icke deråt min kusin», tilläde han, då friherrinnan icke kunde återhålla ett småleende vid dessa ord. »Saken är