359 i det han yttrade dessa ord en stel bugning för henne och närmade sig dörren. Ulrika svarade intet. Hon hade vändt sig mot fönstret och såg tankfullt ner på gatan. Plötsligt spratt hon till. Det syn-’ tes som om Meijersdorff väntat denna rörelse. »Ni tvekar» sade han, i det han på nytt närmade sig henne. »Ah, se der unge Svenske» utropade han, i det han lutade sig mot försterkarmen, »med kusin Liewen under armen — man påstår att det skall blifva ett par». Ulrika hade icke på länge hört något om Svenske. Han såg nu med en så främmande min uppåt fönsterna medan han skämtade med fröken Liewen. Kunde det vara möjligt att han glömt henne? »Se hur vänligt han ler mot henne» återtog baronen med ett ironiskt skratt. — »Vackra Stjernnäs . . . för en sådan junker, quelle fortune!» Ulrika svarade ej. Hvarje ord från hans läppar var ett nålstygn. Svenske hade sett henne. Men han hade ej gjort det ringaste tecken, som visade att han känt igen henne. Hade hon väl rätt att låta en böjelse, hvilken hon ej fann besvarad, hindra sig från att lemna sig som offer, då det gälde att rädda fadrens lif? Hon ångrade djupt att hennes sjelfviskhet så länge fått nedtysta barnakärleken. Hon tänkte icke mer på formen, hvarunder detta utbyte af känslor framstälts, hon visste endast att hon ville döda sig om hon derigenom kunde rädda sin far. Meijersdorff såg hennes rörelse. »Om åtta dagar, får jag således kalla denna hand för min?» sade han i det han kysste hennes hand. Ett knappt hörbart »ja», ljöd från hennes läppar. Derefter föll handen vanmäktig till sidan. Hon sjönk ner på en stol vid fönstret. Der satt hon länge. Skymningen inträdde. Hennes ögon följde mekaniskt ränderna i de utslitna tapeterna. Dessa vordo småningom allt otydligare, mörkret utbredde sig från vråarna, hon hörde hur den ena runden efter den andra marscherade förbi i korridoren. Småningom vardt det allt tystare och till och med de glada dryckessångerna ner i vaktstugan upphörde. (Forts.) Ett besök på Rautakylä 1856. För några och tjugu år sedan fanns bland den studerande ungdomen i Upsala ett litet sälskap, som i många afseenden var olikt alla andra sådane och kanske ej minst deruti att det saknade både styrelse och statuter. Det är derföre icke så lätt att säga hvad som varit sälskapets syfte, men att detta icke varit att förtjena penningar är åtminstone säkert; och hvad dess verksamhet beträffar, så berodde denna uteslutande på medlemmarnes tillfälliga beslut och kunde vexla i det oändliga. Man skötte sina studier eller sina nöjen efter som tiden och omständigheterna det medgåfvo, och voro de förra stundom ganska allvarliga, så voro deremot de senare alltid så enkla och oskyldigt naiva, att oaktadt den spirituela tjufpojkaktighet, som rufvade öfver dem, de säkerligen skulle förefalla vår tids ungdom alltför barnsliga. Men också var den studerande ungdomen i allmänhet mera barnslig på den tiden — väl icke så mycket till åren, som icke mera till lynne och kynne, och det högstämdä allvar, som kräfdes af lärdomssonen, måste som oftast vika för ett lika högstämdt skratt när det sprittande ungdomsblodet började finna stugan för trång eller flitens lampa behöfde ny olja. — Då sökte man upp sina vänner och misslyckades lika litet deruti, som att finna ett s. k. »uppslag» för aftonen. Än talade alla oeftergifligt på blankvers, hvilket kunde framkalla de mest komiskt storartade dialoger, än tillstäldes ett ytterst allvarligt sammanträde, än improviserades i hast en magisterpromotion, en akademisk procession af det gamla storartade slaget eller annat dylikt — allt efter den anvisning, ett lyckligt infall kunde lemna. Ja det hände till och med någon gång att man samlades till på förhand beredda fester, der hvar och en utförde någon viss rol och gaf fritt lopp åt sitt skämtsamma lynne till egen och andras vederqvickelse. Men man icke blott roade, man hjelpte äfven hvarandra med råd och dåd, och ehuru